You can’t blame a guy for trying.

Du kan inte klandra ett lag som spelar på procenten och hoppas på den bästa chans de har. Tjeckien försökte göra det här till turneringens första 0-0-match. De gjorde vad de kunde för att baxa matchen hela vägen till ett straffsparksavgörande, och där lita på sin målvakt och sin bakgrund. Inte en missad straff på 20 försök genom EM-historien. Ett guld inlobbat för nästan på dagen 36 år sedan.

Om de var nära att lyckas? Nä. Inte särskilt.

Fösta halvlek var väl okej, sett från deras perspektiv. Då var det snålt och tajt på ett sätt som gjorde att Cristiano Ronaldos individuella briljans var det enda som kunde tränga igenom.

I andra halvlek gick det inte längre. Orken blev mindre, passningarna sämre, det egna bollinnehavet obefintligt. Portugal sökte sig närmare och närmare och närmare – och till sist var det givetvis Cristiano Ronaldos individuella briljans som blev vägen igenom.

Inte ett tekniskt mästerverk den här gången – ingen cykelspark eller något jongleringsnummer eller någon fladderfrispark – men ett äkta, högkaratigt centerforwardsmål. Ett mästerverk på det andra sättet, det atletiska och kraftfulla sättet. Ronaldo smög in bakom Theodor Gebre Selassie, sedan pilade han in framför honom och nickade med kraft och fart ner bollen i backen och in i nät.

I ett lag som saknar centrar är det rätt praktiskt att ha en ytter som kan fylla i luckorna.

På läktaren tokmannajublade Luis Figo, medan Eusébios glädje var lite mer återhållsam på stolen bredvid. Där var de två allra största i den ärofyllda – men trofélösa – portugisiska fotbollshistorien. Båda ansågs de vara världens allra bästa spelare i sina bästa stunder, men ingen av dem lyckades föra Portugal till den där efterlängtade mästerskapspokalen.

Cristiano Ronaldo har ju vissa problem med att bli erkänd som världens bästa spelare i nuläget, så han kan väl kanske ta och prova att angripa situationen från andra änden istället. 

Nu är han två matcher ifrån att leda Portugal till turneringsseger. Lyckas han med det så lär nog det där andra följa efter.

/Erik Niva