Och trots den där bragdsegern och trots den här upphämtningen – så var de likafullt tillbaka på ruta ett igen.

Det ligger ju liksom i sakens natur att det ska finnas ett mått av dödlighet inbyggt i Dödens grupp. Släpper man lite på vaksamheten under en kvart – eller för den delen en enda spelsekvens – så kan det vara tillräckligt för att giftet ska hinna sprida sig genom hela EM-drömmen.

Jag tyckte ju att Danmark blev lite felbedömda efter skrällsegern mot Holland. Så vanvettigt defensiva var de inte då, utan stod snarare kvar med tre spelare offensivt i nästan varje spelsekvens. Nu klev de fram med ännu större övertygelse, och allt såg ju riktigt löftesrikt ut under den inledande kvarten.

Sedan var det som om de gradvis skruvade ner värmen på plattan, som att de inbillade att de funkade att glida igenom halvleken på sparlåga. Laget blev för poröst i öppet spel, för slappt på fasta situationer – och då gick det ju som det gick.

En Sjevtjenko-skarv från Pepe (som man unnar den killen det målet, för sitt oklanderliga beteende) och ett högkvalitativt måltjuvsmål från Postiga (som man unnar den killen det målet, för hans kliniska säsonger i Spurs).

Danmark hade låtit sig rullas ner för bergssluttningen, och väl nere vid foten var det bara att börja klättra igen.

Och nog tusan klättrade de.

Den specielle portugisdödaren Nicklas Bendtner bidrog med ytterligare två nickmål till det som håller på att utveckla sig till nickmålens turnering (och som man unnar den killen de målen, för hans sätt att i största allmänhet vara Nicklas Bendtner).

Danmark hade orkat släpa sig upp för det där berget ytterligare en gång – bara för att snubbla på en rund liten småsten när de skulle plantera flaggan på toppen.

Vänsterbacken Simon Poulsen hade terroriserats av Nani hela matchen lång. Nu försökte han täcka skott genom att göra sig själv så liten som det någonsin var möjligt, och en vilt svingande Silvestre Varela fick utrymme att ramma bollen bredvid honom.

Det var inget jättemisstag, men det var ett halvdant försvarsingripande som fick väldigt stora konsekvenser. Danmark stod faktiskt med lilltån i slutspelet innan målet föll. Nu måste de förmodligen besegra Tyskland ifall det ska kunna bli något avancemang.

Dödens grupp. Rätt hårda papper där.

***

För övrigt innehöll ju den här matchen en subplot som var utmärkt underhållande för den någorlunda neutrale.

Efter mindre än två minuter är Cristiano Ronaldo missnöjd med en bolleverans. Han gestikulerar ilsket mot passningsläggaren. Ditt fel. Efter en dryg kvart felträffar han ett skott utanför i öppet läge. Han stirrar fientligt ner mot en grästuva. Ditt fel.

Resten av matchen innebar sedan en fascinerande kamp mellan Cristiano Ronaldo och världsalltet. Vems är egentligen felet när han skjuter upp en frispark på läktaren, slår en rundpall i luften när han ska skjuta på volley, avslutar med en fjutt när han har friläge eller vinklar bollen utanför när målet ligger så gott som tomt?

På varje extremzoomad repris ser man hur hans ögon flackar – hur han verkligen letar efter något att fästa blicken på – men hur det blir allt svårare att hitta något.

Vad var det som hände, Cristiano Ronaldo? Gör du en någorlunda normal insats dödar du ju den här matchen åtminstone två gånger om. Nu ska du vara väldigt glad för att det inte var dina misstag som blev de avgörande.

/Erik Niva