För en dryg vecka sedan kallade Bert van Marwijk upp Klaas Jan Huntelaar till sitt hotellrum. De visste båda vad som skulle sägas, men det skulle ändå bli sagt.

Huntelaar skulle inte få plats i den holländska EM-elvan. Sammanlagt hade han gjort 48 mål för Schalke 04 under den gångna säsongen. Han hade vunnit den tyska skytteligan, men när det nu skulle spelas mästerskap skulle han ändå få kliva åt sidan och lämna plats för Robin van Persie.

Tänker man enbart på hur van Persie spelat under sitt senaste Arsenal-år är det svårt att se den uttagningen som kontroversiell, men för att förstå frågans laddning måste man ha klart för sig att Huntelaar alltid varit ett säkrare landslagskort.

Han har ett snitt på 0,59 mål per match för Holland. Van Persie kommer bara upp i 0,41, och lyckades dessutom med konststycket att underprestera kraftigt i den senaste VM-turneringen, trots att Holland gick hela vägen till final. Alla opinionsmätningar som gjorts visar också att en majoritet av det holländska folket faktiskt hade föredragit Huntelaar.

– Själv tycker jag att Orange är starkare med mig i laget – och det har jag sagt till van Marwijk –men vad kan jag göra? Jag har tränat på bra med positiv attityd, men det här var avgjort på förhand. Det finns ju en risk att man blir uppgiven när det är såhär. Jag vet inte vad mer jag hade kunnat göra för att få förtroendet att spela nia för Holland.

Under dagarna som föregått dagens premiär har Huntelaar fått samma frågor gång efter gång, ända till den punkten då han själv kände att det fick räcka.
– Jag har redan sagt att jag är arg och besviken. Nu finns det ingen vits med att fortsätta upprepa det. Nu är det bättre att hålla käft och fortsätta träna hårt istället.

Huntelaar har goda historiska skäl att resonera som han gör. Det finns ett parallellfall att utgå ifrån – en historia som började med att en skicklig holländsk anfallare kände sig orättvist behandlad, och som slutade med att han blev den största kungen en EM-turnering någonsin skådat. Med avbytarens tröja nummer tolv på ryggen.

Dagarna före holländarnas första EM-match 1988 gick Johan Cruijff ut och mullrade på sedvanligt Johan Cruijff-manér.
– Marco van Basten borde lämna truppen. Det vore bättre att han åkte hem i stället för att slösas bort på bänken.

Cruijff visste precis samma sak som alla andra visste. Van Basten sågs bara som tredjeval i det holländska anfallet.
 Den unge anfallaren hade haft en tung säsong i Milan efter att vristen gav vika hösten innan. Opererad i oktober, sedan inte en minuts spel på fem månader. Han erkände senare att han gått igenom en mental svacka strax innan turneringen.

Men samtidigt sågs ju van Basten som den naturlige efterträdaren till Cruijff på den holländska fotbollens tron. Det var många som inte förstod hur förbundskaptenen Michels ens kunde tänka på att ställa över Europas kanske allra mest begåvade forward.

Men det gjorde han. Cruijffs farhågor besannades. EM började, Vasilij Rats dunkade in 1-0 för Sovjetunionen i premiären och Marco van Basten satt vid sidlinjen och tittade på.

 Med en halvtimme kvar fick han chansen, men matchen hade redan runnit ifrån Holland.

Kanske turneringen också. 1988 hade aldrig någonsin ett lag förlorat sin första match och sedan vunnit EM. För den delen har inget land gjort det efter 1988 heller.

Slutsignalen gick. Holland var besegrat. Van Basten hade varit medioker de minuter han spelat.
 Johan Cruijff ägnade de närmaste dagarna åt att stånka frustrerat i pressen.

Några dagar senare var Holland piskade att besegra England. Om de misslyckades var det bara att packa ihop prylarna.
I anfallet startade Marco van Basten.
 Han hade inte följt Cruijffs råd. Han hade bitit ihop och stannat kvar. Framförallt hade han gjort något ganska unikt – han hade hållit tyst. 
Inom holländsk fotboll har det ju alltid hört till att en petad spelare ska skälla och gnälla, men van Basten hade brutit mot traditionen och hållit frustrationen inom sig. Visst hade han funderat på att packa trunken och åka hem – han vore inte holländare annars – men han hade valt att ventilera saken med målvakten Hans van Breukelen snarare än med journalisterna.
– Jag hade bara spelat några få matcher före EM och var egentligen inte i bra form. Någonstans fanns det en viss logik i att andra gick före mig. När jag var ärlig mot mig själv insåg jag att det bästa var att vänta på min chans.

Han väntade på sin chans. Han tog sin chans. En match, tre mål och en hjälte var född.
– Allt vände i den matchen mot England. Från den stunden var allt positivt. Den var mycket viktig för hela min karriär, faktiskt.


Strax efter matchen fick tv-reportern Kees Jansma tag på Rinus Michels.
 Å ena sidan var den hårt prövade förbundskaptenen stundens segrare, å andra var han tvungen att erkänna att han haft fel om van Basten.
– När spelare bevisar att jag har fel genom att göra tre mål har jag absolut inget emot det, sa Michels.

En revansch var tagen. Fler skulle följa. Den andra revanschen var mer än van Bastens egen – den var hela Hollands.
 Ett sent mål mot Irland hade tagit de orangea till semifinal. Mot Västtyskland.

Efter 14 års väntan fick de äntligen ge igen för förlusten i VM-finalen 1974. Många såg det dessutom som en revansch för hela andra världskriget.

 Van Basten – som vid den här tiden fortfarande vägrade prata tyska i intervjuer, trots att han behärskar språket – avgjorde med två minuter kvar.

Är man inte holländare ur en viss generation är det svårt att begripa hur mycket målet betydde.
Nio miljoner – mer än halva befolkningen – drog ut på gatorna för att fira. Leidseplein i Amsterdam döptes tillfälligt om till ”van Basten-plein”. Folk kastade upp cyklar i luften och tjoade ”Hurra, vi har fått tillbaka våra cyklar”. Tyskarna hade nämligen konfiskerat många under kriget.
 Dagen efter fanns nytryckta t-shirts till försäljning över hela landet: ”Andra världskriget: 1940-1988”.
– Det holländska folket… var nog lite mer än bara lyckliga, summerar van Basten med en av sina vanliga underdrifter.

Fotbollsspelares psyken fungerar olika. En vanlig spelare tar en smäll och går ner. En bra fotbollsspelare tar en smäll och slår tillbaka. Van Basten tog en smäll och slog tillbaka. Och slog tillbaka. Och slog tillbaka. Under EM tog han revansch tre gånger om.

Finalen innebar att cirkeln slöts på det mest perfekta sätt. Precis som i premiären skulle Holland nämligen möta Sovjetunionen, och den här gången fick van Basten spela från början.
Det var en match som de helt enkelt inte kunde förlora.
– Vi hade ett sånt flyt, ett sånt självförtroende. I början av turneringen var vi ängsliga och rädda för att förlora, men inför finalen var vi inte ens nervösa. Vi var så säkra på oss själva, säger van Basten.

Han började med att nicka fram Gullit till 1-0-målet, men det är ju det som hände i den 54:e minutern som alla minns.
 Egentligen var det knappt ens en målchans. Arnold Mührens crossboll till van Basten var alldeles för lång.
– Alla säger att det är mitt bästa inlägg någonsin, men det är nonsens. Marco fick en dålig passning att se väldigt bra ut. Jag trodde att han skulle försöka ta ner den, men han satte den direkt. Jag har aldrig sett något liknande, säger Mühren.

Skottet som Marco van Basten sköt gav inte bara Holland ett EM-guld – det förändrade fotbollen. Numera jämförs alla volleyskott automatiskt med detta. Nästan 25 år har gått, men så fort en spelare gör mål på volley heter det att han gjort ett Van Basten-mål.

Egendomligt nog behöver det inte heller påminna det minsta om det överskruvade loopskott som utgjorde förlagan. Lågt som högt, från långdistans eller nära avstånd, utifrån kanten eller mitt framifrån… Volleymål? Van Basten!
– Det är märkligt hur det har blivit. Egentligen var det ju bara en lyckträff. Mest försökte jag bara göra det enkelt för mig. Jag var ganska trött, och hade jag tagit ner bollen hade jag varit tvungen att fortsätta anfallet. Om jag bara drog till på chans skulle jag inte behöva göra mer.

Lyckan står den djärve bi. Slumpen gynnar den tålmodige. Den som studerar Marco van Basten och hans uppträdande 1988 kan dra fler lärdomar än hur man skjuter på volley.

/Erik Niva