Ni hörde trummorna va?

Boomboomboom. Gelsenkirchen, Lissabon, Saint-Étienne, Wembley, Turin.
Bambambambam. Wien, Pasadena, Neapel.

För varje minut som tickade iväg på de storbildsskärmen här inne vidgades två europeiska jättar som en enda stor pupill. Penalties? Rigori? Skulle de behöva ställa sig vid stupet igen, titta ner i det där jävla mörkret igen?

Heart of jävla darkness.

De kände igen det allt för väl, och vi började ju känna igen det här också. Visst, Italien var ett energiskt lag den här vändan också, men inte alls på samma sätt som tidigare. De placerade om sin offensiv, gick ner på fyrbackslinje och bytte Motta mot Montolivo. Det var grunden, resten fick komma sen; Balzaretti och Abate fick känna efter.

England var England, det var uppenbart att de släpade efter rent kvalitativt, men det här laget har ju bestämt sig för att de inte behöver vara bäst. De offrar sig hänsynslöst i försvaret, försöker hålla sitt fort fritt – och väntar på en öppning.

Vad Roy Hodgson gjort är att se till att alla bitarna är på plats, att motorn skiner, att allt är oljat och klart.

Men nån måste lik förbannat vrida om nyckeln.

Början av matchen var så oerhört tydlig med vilka det är som kör de här lagen, och hur de gör det. Det handlar inte om att, som det brukar heta, vilja ha bollen. Scott Parker vill ha bollen. Claudio Marchisio vill ha bollen.

Steven Gerrard och Andrea Pirlo vill ha bollen och göra något med den, de vill få en tiokronorspassning och göra en hundralapp av den. Det var vad den här matchen mest av allt handlade om; Pirlos eleganta strävsamhet mot Stevie G:s larger-than-life-frenesi.

Italien strävade, England exploderade.

Italien fortsatte sträva, England exploderade allt mer sällan.

Danny Welbeck tappade bollar han borde hållit kvar, Wayne Rooney mattades av, Gerrard också. Men Pirlo och Daniele De Rossi fortsatte vandra hem, fortsatte att vrida åt tumskruvarna.

Till slut ville ett mediokert England bara överleva. De lutade sig tillbaka mot repen, skickade in lite fart (Walcott) och lite muskler (Carroll) och bad en bön medan hjärtslagen letade i minnet.

Boomboomboom. Gelsenkirchen, Lissabon, Saint-Étienne, Wembley, Turin.
Bambambambam. Wien, Pasadena, Neapel.

Englands stora misstag var att de inte ens med Walcott på planen var bra nog för att skrämma Italien. Daniele De Rossi hade testat sju olika sätt att göra mål på, Mario Balotelli lufsade runt med sin inre tombola snurrandes mellan frälsning och förödelse, och eftersom Cesare Prandelli inte är rädd för livet vågade han skicka in det som saknades.

In med Maggios fräscha fartben, in med Nocerinos djupledslöpningar (Marchisio kom för sällan i den sortens löpningar), in med en mer energisk fantasista i Diamanti. Diamanti hade ett fint skott, Nocerino diagonallöpte sig fri men missade.

0–0. Förlängning. England mot repen.

Boomboomboom. Gelsenkirchen, Lissabon, Saint-Étienne, Wembley, Turin.
Bambambambam. Wien, Pasadena, Neapel.

Andrea Pirlo versus Jordan Henderson. Diamanti lyfter en boll i stolpen, England blir mindre och mindre aggressivt, slår ifrån sig, omfamnar sitt underläge.

Vi gör ju strängt taget inte annat än att prata om den nya, globaliserade fotbollsvärlden där de nationella särarterna stöts mot varandra, där vissa blir starkare men där de allra flesta tunnas ut.

Hade det ens varit möjligt för ett engelskt landslag att spela på det här sättet för tio år sedan? Inte ens under de allra mest anemiska Svennis-matcherna var de så här tillbakadraget defensiva. Och Italien? När Lippi växlade om till offensiv i förlängningen mot Tyskland 2006 var det en tankerevoluton av kopernikanska dimensioner. När Prandelli skickar in lite offensiv fart på slutet är det bara en logisk förlängning av en spelideologi.

Den där tiotusen hen starka hörnan av Kievs Olympiastadion försökte trumma in lite mod med sin trumma och sin God Save the Queen, men hur högt de än slog på den där trumman så sjöng ett annat ljud högre och hårdare.

Boomboomboom. Gelsenkirchen, Lissabon, Saint-Étienne, Wembley, Turin.
Bambambambam. Wien, Pasadena, Neapel.

Penalties? Rigori? Skulle de behöva ställa sig vid stupet igen, titta ner i det där jävla mörkret igen?

Italien har vunnit 33 procent av de straffavgöranden de varit inblandade i i stora turneringar. England har vunnit 17 procent av gångerna.

0–0. Stupet. Avgrunden. England visste att de skulle förlora, Italien visste att de inte kunde vinna, men till slut stod vi där och hade inget annat att göra än att låta pilen peka mot någon stackars sate som ska få leva med den här natten i alla sina dagar.

Ashley Cole missade, Gigi Buffon räddade. Italien kravlade sig upp ur ravinen, de kan vinna på straffar och här står vi när trummorna tystnat och vet inget mer än att vi ingenting vet längre, mer än att på torsdag ska Tyskland spela EM-semifinal i Warszawa.

Och att England inte kommer att vara där då.

/Simon Bank