Så… när vi torkat bort allt regn – vad står vi kvar med då? Utöver det faktum att Frankrike för första gången i sin fotbollshistoria vunnit en EM-match utan Platini eller Zizou på planen?

Två franska frågor, två halva franska svar.

1. Hur bra är Frankrike? Bra, men kanske inte tillräckligt.
2. Hur bra är Jérémy Ménez? Bra, men kanske inte tillräckligt.

Laurent Blanc har alltså lett det här franska laget genom eld och vatten, han har radat upp 22 raka utan förlust, han har tagit dem till Wembley och vunnit, han har slagit Tyskland borta och han har sänkt Brasilien. Ett förtroendekapital har byggts upp, sten för sten och steg för steg, men fortfarande finns tvivlet kvar.

Hur bra är Frankrike? Hur bra är Jerry Ménez?

De är inte så olika, de är inte så långt ifrån varandra. Blandningen av förortsgangsta-estetik, vacklande psyke och allt vackert, strängt taget, som existerar i hela världen, lever i Jerry, precis som det finns i Frankrike.

Han slog igenom i Monaco, skrev sitt första proffskontrakt som sextonåring (yngst i fransk fotbollshistoria), stod inne på Alex Fergusons kontor som femtonåring (”vi pratade mycket, han förklarade vad han ville med mig, men det var för tidigt för att flytta utomlands”), och hamnade i Rom när han väl drog.

Han passade så bra in i Roma så att han inte alls passade in i Roma.

Han pendlade hem till sitt Paris för att hänga med sina polare. Han bar tröja nummer 94 (numret på sitt område, Vitry-sur-Seine, ”för att komma ihåg var jag kommer ifrån”), han blev bästis med rapparen Sinik och rapkollektivet 113. Hiphopen, tatueringarna, det slutna ansiktet med så många bilder och så få bokstäver.

Han hade allt det som Frankrike gillar – men har aldrig blivit dyrkad som många av de andra stora franska spelarna, som många av de andra i den sönderkramade, magiska 87-generationen.

– Jag tror att folk dömt mig mer utifrån min image än utifrån mina prestationer. Man har kallat mig arrogant, nonchalant, trots att jag är motsatsen. Jag har alltid haft en sluten, timid sida, säger han i en intervju i dagens l’Équipe.
– Det är alltid bra att känna sig älskad, men du kan aldrig tvinga folk att älska dig.

Så är det för Jerry, så är det för Frankrike. Ikväll, när stormen blixtrat förbi, mötte de ett Ukraina som var mycket mer ödmjukt än mot Sverige. Matchen var inte helt olik premiären mot England, de fick spela mot två kompakta block, ha mycket boll, försöka hitta stick.

Blanch hade bytt ut Malouda, satsat på Ménez som är en mer tydlig ytter och flyttat in Nasri som tia. På så sätt fick Husiev annat att tänka på, Ukraina fick enbart satsa på kontringar som Andrij Sjevtjenko kunde skjuta på.

Frankrike spelade bra, de hade total kontroll på matchen (Diarra lyfte sig fem nivåer jämfört med Englands-matchen), men det är svårt att möta så samlade försvar. De försökte, de testade, Benzema drev hemåt och blev passningsspelare snarare än striker.

Och Jerry?

Han missade ett kanonläge från tio meter, han missade ett ännu öppnare läge, och han gjorde ett fint mål – som var fem meter offside.

Jag hann inte ringa alla i Frankrike, men om jag gjort det så hade de svurit tungorna av sig över Parispojken i paus.
Åtta minuter in på andra halvlek tog han emot bollen, dansade inåt, och ”vände” skottet som handbollsfolket brukar säga.

Om vi har Ukraina-Sverige som referens så var det här en match då det blev tydligt att Frankrike är ett starkt fotbollslag, som kan kontrollera matcher. De har fortfarande inte mött nåt lag som vågar öppna en match mot dem, de har inte ställts mot något lag som på ett pedagogiskt sätt kan visa varför Philippe Mèxes är världens mest oestetiska mittback.

Men den fine lille Cabaye skickade in 2–0 på en ny BenzeBenzeBenzema-passning, Frankrike har fyra poäng och om England slår Sverige ikväll står de med nio tår i kvartsfinal.

När landslagets spelarråd förhandlade fram sin bonus inför EM kom de överens om en enkel regel: Om de inte gick vidare från gruppen fick de ingen bonus alls. Noll kronor.

Nu är de – väl? – i kvartsfinal, de bygger vidare på sitt förtroende, sten för sten och match för match. De har spelat 22 raka landskamper utan att förlora, flest av alla landslag i världen.

Vad det betyder vet vi inte än. Folket vill, men tvivlar fortfarande, och det får kanske vara som det vill med den saken.
Laurent Blanc hade i alla fall en ny, fin kväll. Jérémy Ménez också.

Det är alltid bra att känna sig älskad, men du kan aldrig tvinga folk att älska dig.

/Simon Bank