Det var grekerna som uppfann ironin.

Det är ironiskt.

När Europa ska peka finger mot några som missköter sin ekonomi så hytter de med fingrarna mot Akropolis. När fotbolls-Europa ska peka finger mot några som bevisat att ingenting är omöjligt så viftar de åt samma håll.

Den gamle premiärministern Papandreou brydde sig inte ett dugg om fotboll, men han gillade att använda landslaget som exempel för hur Grekland skulle kunna lyfta sig ur sörjan.

– Landslaget vann eftersom spelarna visade laganda, och det är exakt vad Grekland behöver för att ta sig igenom sin ekonomiska kris, sa han efter den historiska VM-segern mot Nigeria 2010.

På söndag är det val i Aten, Grekland står med en fot kvar i euron, en utanför, och ska välja mellan en stridslysten vänster och en sansad, samarbetsinställd höger. Dominobrickorna står uppställda i en prydlig rad Europa över. Marknaden varnar för vänstern, som vanligt:

Vad händer om Grekland vänder sig bort, om allt rasar, om Italien och Spanien dras med i fallet? Hur svarar den europeiska ekonomiska makttrojkan

Jag vet inte, men om Giorgos Karagounis, 35, ställt sig på Syntagman ikväll och bett folket följa honom så… jag tror ju inte att han hade varit chanslös.

– Vi vet vad vi kan, vi ber inte andra tala om för oss vad vi har för styrkor eller svagheter. Vi är inte så intresserade av vad experterna tror om oss, sa Karagounis före EM, och det hade ju kunnat vara ett valtal.

Karagounis är gammal nu, han är snart förbi, han missade den där straffen mot Polen och han gjorde sin 120:e landskamp ikväll. Men han är fortfarande kapten, han har fortfarande ett par strider kvar i kroppen (ett par av dem skulle han vilja ta med Jonas Eriksson, som varnade honom för filmning när han skulle fått en straff) – och när gratischansen dök upp var han stark, skarp och smart nog för att ta den.

Grekland behöver inte fotbollsspelare som är starka, skarpa och smarta. De behöver politiker som är det. Men i ett land som förlorat all tro på alla former av ledare och institutioner betyder det ändå något att ha en institution med ledare som ställer sig upp, mitt i Europa och säger: Vi ger inte upp.

Fotbollen är inte ett undantag i Grekland. Den är en spegel.

Ligans tv-avtal med Nova Sports, värt upp till 47 miljoner euro per år, löper ut 2014. Forthnet gick back 86,8 miljoner euro i fjol, och har tvingats säga upp personal. Opap, Greklands motsvarighet till Svenska spel och Europas största vadslagningsfirma, har de senaste tre säsongerna har de bidragit med 65 miljoner euro till superligans klubbar.

Precis som i Sverige slåss staten för att behålla sitt spelmonopol, genom att göra sig oumbärlig för idrotten, men som statens finanser ser ut…
…ja, säg så här: om du vore professionell spelare och funderade på att skriva nytt kontrakt med en grekisk klubb – i vilken bank skulle du vilja ha din bankgaranti tecknad?

Med den bakgrunden reste Grekland till EM, de kom hit och hörde skämten om att de förmodligen ”would leave the Euros first and the Euro then”. Men hör ni sången från läktarna? Ser ni Fernando Santos hundraåriga fåriga ansikte slätas ut? Ser ni Karagounis springa barfota över gräset, efter ännu en vunnen strid?

Ryssland var förstås spelmässigt överlägset, Denisov styrde mittfältet som en liten klocka, men Kersjakov fortsatte skjuta överallt utom på mål och Dzagojev gjorde sin sämsta match hittills. Grekland fick jaga, men de skyddade sig bra och hade en sensationellt hårdjobbande och nyttig Samaras (he’s Greek, he’s great, he’ll smash your dinner plate!) längst fram.

Gruppen öppnade sig som ett moget ostron när Grekland gjorde 1–0 och tre lag behövde göra mål för att hänga med Hellas till kvarten. Tjeckien gjorde det, Ryssland gjorde det inte. Polen hade chansen att hjälpa Ryssland vidare, men gjorde det inte

Ryssland är utslaget, trots att de har grupp A:s största spel när de vill. Polen är borta, trots sin högerkant och sin hemmaplan.

Men Grekland är vidare, Grekland lever, Grekland går till val imorgon och sen ska de spela kvartsfinal i EM.

Be mig peka finger mot ett gäng fenomenala fotbollskrigare så vet jag exakt vart jag kommer att rikta handen.

/Simon Bank