Efter varje match det spanska landslaget spelar får vi ju samma statistiska uppgifter sprinklade över oss. Spanien har slagit en miljard passningar. Motståndarna har slagit fyrtiosju.

Och visst, de där siffrorna säger såklart en hel del om matchbilder och spelsätt – men det är inte alltid de står i någon säskilt direkt relation till resultatet.

Ikväll tänkte jag därför prova på en annan variant, och se vad ni ger för den. När de två elvorna spatserade ut till match ikväll ställde Spanien upp med en elva där spelarna tillsammans gjort 759 landskamper. 69 i snitt. Frankrike hade å sin sida ett lag med sammanlagt 327 landskamper, mindre än 30 per göbbe.

Iker Casillas har representerat Spanien 135 gånger, Xavi 133 och Sergio Ramos har otroligt nog gjort 90 landskamper som 26-åring. Ikväll blir ju poängen dessutom extra tydlig i och med att det passande nog var jubilaren Xabi Alonso som gjorde målen i sin 100:e landskamp.

Drygt nio år har gått sedan han debuterade i La Roja, och är man väldigt försiktig i uttrycket så konstaterar man att det var ett annat spanskt landslag då. Xabi Alonso hade Javier de Pedro utanför sig på mittfältet, en halvdan ytter som vi på våra breddgrader gärna minns för att han fick rött kort i en reservlagsmatch mellan IFK Göteborg och Örgryte.

Det var ett landslag med klart sämre spelare och oerhört mycket luddigare spelidé – men det var framförallt ett landslag som hade den egna historien emot sig. Varje gång de spelade mästerskap var de först tvungna att fäktas mot nedgrävda spöken och instängda skelett innan de möjligen kunde börja fundera på att vinna några slutspelsmatcher.

Idag är det tvärtom. Idag har det här spanska landslaget en enorm fördel av historien.

Har man följt den här turneringen med svenska ögon behöver man ju inte tvivla på att det där med erfarenhet och mästerskapsrutin har betydelse. Det här spanska laget stressar liksom inte upp sig för att de har en uddamålsledning att försvara med 20 minuter kvar. De vet exakt vad de behöver göra och hur de ska göra det.

Och tja… Det är ju såhär de rullar.

Jag har förstått att det här mästerskapets vulgärdebatt handlar om huruvida det spanska landslaget spelar tråkigt eller inte. Jag har däremot inte förstått vad den egentligen handlar om.

In the eternal words of Bob Houghton och Roy Hodgson – vafan är tråkig fotboll?

Spanien spelar som Spanien spelar, och så länge de vinner matcherna är det ingen människa som kan säga något om den saken. Jag kan ju också föredra tuta-och-kör-med-raka-rör-mentaliteten i en engelsk andradivisionsmatch – men det är mitt problem, inte Spaniens. Så länge de ostört kan ett- och tvånolla sig fram genom mästerskap är det ju inte de som behöver svara på fotbollsvärldens frågor.

Ska det pekas fingrar och grymtas gnäll efter den här matchen är det mot det franska laget som missnöjet ska riktas. De satte inte någon som helst prägel på matchen, och så var det med den delen av underhållningen. De förlorade matchen, och så var det med det resultatet.

Spanien är regerande Europamästare, regerande världsmästare. Det går absolut att tycka att de borde ha in en center eller en renlärig ytter i sin startuppställning – men det går jäklar i mig inte att ifrågasätta deras grundspel med trovärdigheten i behåll.

Det enda som kan få dem att sluta med det är ett motståndarlag som själva tar tag i bollen och initiativet, och på så sätt förhindrar dem från att spela det.

/Erik Niva