Från det ena till det andra, från Ukraina till Polen, från spanska straffbravader till en repris från 2006. Arrigo Sacchi lodar runt i presscentret på det som alldeles snart – enligt ett purfärskt polskt parlamentsbeslut – ska heta Kazimierz Górski-stadion, och det gör vi också.

Töskar och italianos vid horisonten, och det kan kanske vara på sin plats att be om ursäkt litegrann.

Här har vi hängt runt i öst i goda tre veckor, vi har skrivit dokument och krönikor, gjort lite webb-tv och bloggat en del – men vi har slarvat med det tabloida uppdraget. Vi har, kort och gott, använt alldeles för lite energi till att härleda den här turneringens alla utvecklingssteg till Zlatan Ibrahimović.

Förlåt. Det ska korrigeras, omedelbart.

Om ett par hela och halva timmar ska Italien gå ut för att underifrånutmana Tyskland, och alla är överens om att deras främsta anfallsvapen är den hästesovande regissören Andrea Pirlo från Brescia. Jag har skrivit en personlighetsanalyserande och plusinlåst drapa om geniet i dagens tidning, men jag har undvikit att skriva om den egentliga förklaringen till att han alltjämt kan lulla runt på ett mästerskap och se ut som världens bäste.

Here goes: Det beror på Zlatan.

Vore det inte för flytten till Juventus med efterföljande nytändning är det ju tveksamt om Pirlo hade varit just så här bra. Den nya utmaningen lyfte honom, pressade honom, höll honom ambitiös och (nåja) vaken. Det var bra för Pirlo, bra för Juventus, bra för Italien.

Alla är dessutom överens om att det var dåligt för Milan.

Det var det förstås, eftersom han förstärkte deras främsta fiende, men någonstans på vägen, när folk jämför Milan-missen med Inters motsvarande Pirlo-miss för ett årtionde sen, glöms det bort att det faktiskt var en fullt logisk övergång.

När Milan kapade il Genio från fritidsgården Milanello förra sommaren fanns det tre direkta förklaringar.

För det första: Han var en skadedrabbad 32-åring som bara spelat 17 matcher föregående säsong.
För det andra: Hans lön var av sorten att den, med ett treårskontrakt, skulle vara ett problem för ett ansträngt Milan.
För det tredje: Han passade inte längre in.

Gazzetta dello Sport kallade brytningen för un divorzio normale, en normal skilsmässa, och det var på många sätt odramatiskt. Vad var Milan för lag? Ett på sina håll ålderstiget lag delat i två delar, med två-tre spelare som nästan enbart har offensiva uppdrag (Zlatan, Robinho, kanske Pato) och sju spelare som sköter defensiven och går fram när de kan.

Det var ett lag med mindre energi än tidigare, för att ha råd att spela till exempel Zlatan och Robinho var de tvungna att offra något annat. Under Ancelotti var Milan ett lag med tvåvägsspelare som klarade allt, 2011 var inte Milan det laget längre – och Allegris lösning var att förstärka defensiven med ett försvarsinriktat mittfältsankare i ett 4-3-1-2, någon som kunde gå med sopkvasten och städa upp. Hans jobberbjudande till Pirlo var en roll till vänster, där han kunde använda sin playmaker-frihet till att flyta inåt.

– Allegri ville spela van Bommel eller Ambrosini framför backlinjen. Jag hade varit tvungen att skifta position, men var inte intresserad av det, så jag gick till Juventus istället, sa Pirlo.

I Juventus hittade han ett lag fullt av energi och djupledsspel, men i behov av en kreativ kontrollspelare. I Milan lämnade han ett lag med mindre energi, med experter på kontrollspel men med behov av en tydlig rollfördelning och djupledsspel.

Divorzio normale.

Pirlo kom till Turin, han fick Conte att överge sitt Siena-system – ”4-2-4” – och bygga en struktur som passade honom. Zlatan vräkte in mål, Pirlo blev mästare, och här sitter vi och väntar in ett av världsfotbollens tyngsta möten.

E il cielo è sempre più blu.

/Simon Bank