Inför matchen roade sig Gazzetta dello Sport med att översätta Italiens lag till spanska ikoner. Ni vet, Buffon som Cervantes, Daniele De Rossi som Javier Bardem, Pirlo som mästerarkitekten Calatrava och Prandelli som experimentkocken Ferran Adrià.

Roligt.

Men hur i hela världen de kunde missa att Italien ju startade med Don Quixote – den kliniskt galne Balotelli – och Sancho Panza – den godmodige tjockisen Cassano – på topp kommer jag aldrig att förstå.

Vi fick alltså en match med alla kontinentens mest passningsglada spelare på planen samtidigt. Italien med ett Juventus-kopierat 3-5-2, Spanien med ett Barça-travesterat 4-6-0. Inga anfallare.

Ni har ju följt il calcio de senaste veckorna och månaderna, ni har stirrat rakt in i sportens alla fula tvillingansikten; spelskandalen, förgreningarna ner i den moraliska undervegetationen, våldsyttringarna (en Sampdoria-supporter knivskars av Genoa-ultrà bara ett par timmar före den här matchen), sveken.

Landslaget hade inte gjort mål på fyra matcher före EM-premiären, nu skulle de möta världens bästa lag, och Cesare Prandelli skulle välja väg. Egentligen tror jag inte ens att han såg det som ett val, han är för mycket ideolog för det. Nyligen gav han ut en bok med den otajmade titeln Il Calcio fa bene, och på bokens första uppslag valde han att citera Jorge Luis Borges:

Varje gång som ett barn börjar sparka något ute på gatan börjar historien om fotboll om på nytt.

Ikväll ville Italien skriva på ett vitt ark. Prandelli ville helt enkelt gå ut och visa världen ett vackert ansikte.

Italien var modigt, frejdigt, de anföll med sina kantspelare och försökta pressa med aggressivitet. Underlägsna, förstås, men alls inte utspelade.

En bild från första halvlek: Pirlo klackar sig ur en defensiv situation.
En bild till: Chiellini jagar Xavi, sparkar honom två-tre-fyra gånger över hälarna.

Daniele De Rossi kunde spela mittback eftersom Spanien inte brytt sig om att skicka ut någon anfallare som kunde avslöja hur darrig han är i den rollen. I en timmas tid var det en intressant match, präglad av skicklighet och mod – och av en fantastisk domarei ungraren Kassai – och av det faktum att det inte fanns en enda spelare på planen som i sin fotbollsnatur främst ser det som sin uppgift att göra mål.

Sen bytte Prandelli in Antonio Di Natale.

Totos starkaste minne från landslaget är att han missade en straff för Italien i EM-kvartsfinalen 2008. Missen innebar att Spanien gick till semifinal, och enligt Xavi är det den enskilda händelse som slutgiltigt puffade Spaniens gyllene generation över kanten, som gjorde dem till vinnare och världsmästare.

När Di Natale kom in efter 56 minuter hade han alltså ett par demoner att göra upp med, och det första jag gjorde var att skicka ett sms till den bäste fotbollstränare jag någonsin haft:

Toto! Nu! Han kommer att löpa Arbeloa av banan!

Två minuter senare vandrade Andrea Pirlo upp över mittlinjen, och den här gången fanns det någon som registrerade il Genios röntgenblick. Di Natale tog fart långt innanför Arbeloa, bakom ryggen på Piqué.

Han löpte som man lär sig i skolan – och avslutade som om han var hemma i Udine.

1–0. Di Natales första tillslag i matchen. Det var inte bara hans egna spöken som fladdrade iväg, bort över Gdansk-himlen där och då.

Spanien har den sorts position i fotbollsvärlden att alla matcher de spelar kommer att handla om vad motståndarna gör, om hur de förhåller sig till utmaningen. Italien orkade inte hela vägen, Cesc Fàbregas diagonoallöpte in en magisk liten stickpassning från Silva, och mot slutet fick Nando Torres komma in och missa en, två, tre fantastiska chanser att avgöra matchen. Visst, han borde gjort mål, men han hittade också lägen som ingen i Spanien hittat på hela matchen. Jag hoppas att Vicente del Bosque noterade det.

1–1, och om den här matchen lärde oss något om taktik så var det att det alltjämt är bra att ha målgörare på planen om man vill göra mål.

Om den lärde oss något om fotboll så är det att det aldrig är för sent att börja om på nytt.

/Simon Bank