Att Mario Gomez skulle vara med däruppe är ingen överraskning. Att Alan Dzagoev fått sitt genombrott låg väl lite på lut. Men hur många av er såg egentligen Mario Mandzukic som en kandidat till att bli EM:s skyttekung?

Han hade visserligen gjort en hel del nytta i Wolfsburg, men ändå aldrig riktigt landat i klubben. Trots att han har två år på sitt kontrakt har tyskarna tydligt deklarerat att de gärna skulle släppa honom ifall rätt bud bara kommer in.

Och jodå, de lär komma. Mandzukic sätter de chanser han får på den största scen som finns, och det skulle väl inte direkt vara en jättechock ifall han följde sin förbundskapten till Moskva efter turneringen.

Länge var ju det här en helt annan spelares match.

Andrea Pirlo var på sitt allra mest dyrköppnande humör, och eftersom just Mandzukic var ganska slapp i sitt försvarsspel var italienaren fri att kontrollera hela matchtempot från sin tillbakadragna mittfältsposition. ”När jag ser vad han kan göra med en boll undrar jag ibland ifall jag överhuvudtaget förtjänas att kallas fotbollsspelare”, sa en gång hans gamla parhäst Gennaro Gattuso, och under stora delar av första halvlek spelade verkligen Pirlo i en annan dimension än de andra på planen. Inte ens Luka Modric var i närheten, vad nu än Slaven Bilic påstår.

Det betyder dock inte att de övriga italienarna spelade dåligt. Tvärtom, fram till paus såg det ut som att Prandelli hade hunnit bli klar med sitt bygge. Italien spelade som ett färdigt lag. Trebackslinjen såg solid ut, mittfältstriangeln tycktes perfekt komponerad. Cassano och Balotelli fick visserligen inte full effekt av sitt samspel, men de kom allt närmare punkten där allt verkligen klickar.

Sedan… Sedan hände något. Sedan föll Italien tillbaka in i urgamla fotbollssynder. Bilic gjorde en bra omdisponering av det kroatiska laget, medan Prandelli träffade fel när han bytte ut Motta mot Montolivo.

De blev alltmer passiva, föll längre och längre tillbaka ner i planen. Kvitteringsmålet var visserligen en konsekvens av ett individuellt misstag av Chiellini, men samtidigt också en följd av att de blå mer eller mindre frivilligt hade lämnat ifrån sig initiativet.

Nu var inte det någon större katastrof för dem när allting kommer kring. Poängen mot Spanien gör att det i praktiken lär räcka att besegra Irland för att de ska avancera – 2-2-spöken hit och 2-2-spöken dit – men det bör tjäna som en nyttig lärdom.

Det här är ju inte Italien från EM 2000, Fabio Cannavaros och Alessandro Nestas ogenomträngliga Italien. Det finns inget egenvärde i att spela offensivt, men det här är helt enkelt ett lag som mår väldigt mycket bättre av att själva ha initiativet. När de själva styrde matchen såg de ut som ett potentiellt finallag. När de väntade in motståndarna var de sämre än ett rätt begränsat Kroatien.

Så stor är skillnaden. Så viktigt är det för Prandelli att fortsätta gå framåt.

/Erik Niva