Det fanns ju en hel del att lära av det här.

Tjeckien gick på premiäromgångens allra värsta hakspetssmäll, och har ägnat de senaste fyra dagarna åt att bli utskällda, smädade och utdömda.

Sedan gick de ut och gjorde två mål på sex minuter.

Det var en stilstudie i vad riktig, gammeldags nu-jävlar-kör-vi-beslutsamhet kan betyda för ett fotbollslag, och det är naturligtvis något för ett svenskt landslag att ta intryck av.

Det var dessutom också ett prov på vad en korrekt laguttagning har för fördelar. Tjeckien gick ju in övermodiga till premiärmatchen. Michael Bilek struntade helt enkelt i att Ryssland är ett av Europas bästa omställningslag, och ställde upp ett mittfält fullt av snidiga passningsfötter, men utan ett ordentligt hänglås.

Bekant?

Nu var i alla fall Tomas Hübschman tillbaka mellan backlinje och mittfält, och genast var Tjeckien ett lag med betydligt bättre balans. Passningsfötterna? De fick han på köpet. Hübschman och Rosicky slog varsin genomskärare – såna där som kallas just ”tjeckpassningar” på hockeyspråk – och Tjeckien ledde med 2-0.

Sedan var det dags för nya lärdomar.

Sedan blev det nämligen paus och sedan försvann Tomas Rosicky. Sedan återföll Petr Cech in i sin egendomliga EM-form – svag både här i Polen och i Schweiz för fyra år sedan – och sedan försvann också det egna tjeckiska spelet i stort sett helt. De tappade kvalitet när kaptenen försvann och de blev av med modet då de hann fundera över vad som kunde förloras.

Det är ju inga nyheter det här, men ska ett fotbollslag prestera ordentligt gäller det att det är i både mental och taktisk balans. Blir man för arrogant offensiva så straffar det sig. Och nu ska ni få höra – blir man för fegt defensiva så blir det också kostsamt.

Tjeckien lärde sig tillräckligt mycket av sitt premiärfiasko för att få sin EM-resa tillbaka upp på rälsen. Jag hoppas att vi kan säga detsamma om det svenska landslaget på fredag kväll.

/Erik Niva