Holland har ju bara vunnit en stor final. EM-guldet 1988 minns vi för van Bastens volley, van Breukelens shorts och straffräddningar – och för sättet Ronald Koeman firade den viktigaste vinsten på.

Nä, inte finalen. Semifinalen.

Holland slog ut Västtyskland, och efteråt låg ett tyskt lag utslaget och knockat på marken. Koeman sökte upp den fine lille playmakern Olaf Thon, bytte till sig hans tröja, och dansade vidare mot det orange folkhavet för att fångas i extasen.

När han väl kommit dit plockade han fram Thons tröja, men inte för att ta den på sig.

Han drog den mellan händerna, till publikens jubel visade han vad han tyckte och tänkte om en tysk tröja.

Gesten var demonstrativ och tydlig: han torkade röven med tysktröjan.

Det blev ett helvetes liv, ett par dagar senare pressades Koeman på en förklaring.

– Tyska journalister frågade om jag gjorde gesten mot det tyska folket, men jag sa ”nä, bara mot det tyska laget”. Jag vet att jag inte borde gjort så. Men om jag ångrar mig? Nä. Egentligen inte.

Inför den där semifinalen hade Rinus Michels motiverat sina spelare genom att berätta om hur det var när han ledde Holland i den episka finalförlusten mot Västtyskland i VM 1974. När han kom hem till Amsterdam med EM-bucklan och mötte folkmassorna vid Dam Square var det inte finalvinsten mot Sovjet han pratade om.

– Vi vann EM, sa han. Men vi vet ju alla att semifinalen var den riktiga finalen.

•••
•••

Inför VM 2006 var jag i Berlin på en stor tv-gala. Simon Kuper, den moderna journalist som skrivit bäst om den eviga konflikten mellan Tyskland och Holland, höll en föreläsning om rivaliteten, men det var inte hat och krigsminnen han pratade om.

Han pratade om att det var slut på hatet.

– Tyskland är för svagt, de har blivit sympatiska. Det är inte samma sak längre.

Inga mer arseltorkningar? Inga fler rijkaardska spottloskor?

Nja. När tyskarna slog Holland i den där spottmatchen 1990 sammanfattade förbundskaptenen Leo Beenhakker saken så här:

– Förlorar du mot Tyskland hänger förlusten kvar i huvudet, det tar längre tid att återhämta sig.

Död rivalitet?

Det räckte med att se Arjen Robben sjunga nationalsången Wilhelmus för att förstå att det inte är så. Han stod där som en boxare i ringen, ett frustande fullblod på startlinjen. Efter en säsong då han missat bort ett ligaguld, förlorat en cupfinal och skjutit väck en Champions League-titel skulle han gå ut och möta sju av sina lagkamrater från Bayern.

Det dröjde tjugo minuter innan han blödde från huvudet.

Det dröjde 24 innan en anfallare tog emot bollen som om han hette Bergkamp, och rullade in 1–0.

Och den anfallaren var ju inte holländare.

Tyskland var inte särskilt mycket bättre än Holland före paus – men de var bättre på allt det där som Bert van Marwijk försökt pumpa in i sitt lag. De vann närkamperna, Mario Gomez var en dröm som avslutare, och Bastian Schweinsteiger sprang i åttor runt en åldrad, trög och hopplös Mark van Bommel.

Holland var tveksamt till van Marwijks spelidé även när han var en hårsmån ifrån att vinna VM.

De kommer inte att ha något överseende alls med honom nu.

Det här är ett landslag som är en provokation, fullt av spelartyper som är otypiska för hela den traditionellt nederländska fotbollstanken. Robben är en dribbler, van Bommel en hårding, Kuijt (Robben demonstrerade när han byttes in på slutet) en fiskarpojk från Walwijk.

Holland har fortfarande en liten chans att hanka sig vidare, om Tyskland gör dem en väntjänst i sista omgången. Tyskland är inte Tyskland längre, men det är inte därför Bert van Marwijk kommer att hängas ut på tork innan han får lämna sitt jobb. Problemet är ju att Holland inte längre är Holland.

När slutsignalen gick stod van Bommel och kramade om sin gamle kompis Schweinsteiger, medan Mario Gomez bytte till sig Robin van Persies tröja.

Han hängde den över axlarna.

/Simon Bank

PS. Jonas Eriksson? EM:s bästa domarinsats hittills, i en match som den här. Vi kommer att ha en svensk kvar länge i den här turneringen.