Och Mario Balotelli log.

För sex år sedan, i Dortmund, tog Italien allt det som alltid varit Italien och kastade det överbord. Marcello Lippi utmanade ett helt idéarv, satte sig själv på spel, skickade in Iaquinta och Del Piero för att anfalla när historien stod och skrek i hans silveröron att han borde backa, försvara, vara försiktig.

Italien blev världsmästare för att de vågade ifrågasätta sig själva. När de vunnit den kampen vann de mot alla andra också.

Ikväll satte vi oss i Warszawa för att se ett annat Italien, ett som började där Lippi slutade då. Cesare Prandelli har gjort det som förbundskaptener väldigt sällan ger sig tiden, eller ges tiden, att göra: Han har arbetat med ett projekt, en tanke som går längre än första halvlek.

När hans lag möter Tyskland, som vunnit fler tävlingsmatcher i rad (15) än något annat landslag i historien, är ångest och försiktighet inte ett alternativ.

– Vi kan inte vända oss bort från vårt spel, vi kan inte sudda ut två års arbete. Vi kanske riskerar något, men vi kommer ändå att vara oss själva, sa han.

Tyskland var Tyskland, med sin distinkta passningsoffensiv – och, återigen, tyvärr, med en likblek Schweinsteiger-motor – och sitt sårbara försvar. Italien var Italien, med sitt Pirlo-drivna framforsande.

X-faktorn? Det som gjorde att den här matchen ändå och trots allt avgjordes på insidan snarare än på utsidan?

Han heter Mario Balotelli.

Ni har förstått att ni aldrig kommer att förstå honom. Att han rusar genom livet med ett sturm-und-drang-trumsolo i bröstet, att han är en Wagner-symfoni och ett krig som aldrig vilar.

Mario Balotelli är förstås oerhört smart också – det har ni märkt om ni hört honom tala – men kvällar som den här måste han avgöra om det är han som måste bära demonerna eller om det är demonerna som ska bära honom.

1–0 (20) Pirlos typiska vändning ut mot Chiellini. Hummels patetiska, juniormässiga agerande i ryggen på Cassano – och så en monsternick av Mario Balotelli.

2–0 (36) Halvtyske Montolivo samlar upp efter defensiv hörna, och slår den långa bollen. Lahm upphäver offsiden, Mario Balotelli skjuter sönder nätet.

Efter det första målet log Balotelli.

Efter det andra målet drog han av sig tröjan och spände musklerna så att hela Europa kunde se.

Mario Balotelli har slagits mot sin bakgrund, mot sitt land, mot sin familj. Han har stridit mot fascisterna i norr och rasisterna i syd.

När han log såg det ut som att han slöt fred med sig själv, i ett par sekunder i alla fall. Han tog de defensiva löpningarna, han plockade ner de tuffa uppspelen, han offrade sig tills han fick kramp och byttes ut.

Demonerna bar Balotelli, och Balotelli bar Italien. Pirlo var övermänsklig, Barzagli en gigant, De Rossi en tyst jätte, Cassano genial så länge han orkade. Och under tiden tappade de som skulle bära Tyskland taget.

De gör för få mål, de släpper in alldeles för många. Nu har de förlorat färdigt i den här turneringen, medan Italien fortfarande har chansen att vinna allt.

Och oavsett hur det går i den där finalen kommer vi alltid att ha det här. En fantastisk kväll i Warszawa, då Italien vann rättvist mot Tyskland med 2–1, och Mario Balotelli log sitt allra vackraste leende.

/Simon Bank