Den 22 juni 2008 räddade Iker Casillas en straff från Antonio Di Natale på Ernst-Happel-Stadion i Wien. Halvminuten senare rullade Cesc Fàbregas in en boll i samma bur.

Spanien hade slagit ut Italien efter straffsparksläggning.

Det var genombrottet den spanska fotbollen hade väntat på i 44 år. Det var början på den vidunderliga storhetstid som fortfarande pågår.

Fyra år senare var det nu upplagt för ett tronskifte.

Världen väntade på det, historien pekade mot det, tendenser i spelet tydde på det.

Det var upplagt för ett tronskifte när Portugal fick ett fyra-mot-två-läge i den 90:e spelminuten. Det var upplagt för det när Rui Patrício räddade Xabi Alonsos första straff. Bara fyra spanska spelare var då kvar från startelvan som vann EM 2008. Xavi hade gått ut, Puyol var inte med – två av de tre kaptenerna saknades på skeppet.

Det var inte längre samma Spanien – men var det ett sämre Spanien för det?!

Under ordinarie speltid hade det varit en sån där match som kändes längre än sina 90 minuter. Tajt, trångt, spänt. Ett enda skott på mål. Inga öppningar, inga blottor. Sedan gick Xavi ut, sedan kom förlängningen – och Spanien spelade plötsligt den bästa, mest effektivt vägvinnande fotbollen de gjort under hela turneringen.

Med Jesús Navas och Pedro som ortodoxa yttrar öppnade de plötsligt upp motståndarna på ett sätt som vi inte sett dem göra på hela sommaren. De skapade chanser, de rev upp ytor som de alltmer tröttkörda portugiserna lämnade utanför sin försvarssäck. De borde ha avgjort under förlängningen, men nu blev det inte så. Och där stod vi och väntade på straffar och undrade vad det var vi hade fått se? En sista dödsryckning, eller en mästares nya utvecklingskliv?

Och vad spelade det för roll?

Det var fortfarande upplagt för tronskifte när João Moutinho skulle skjuta upp Portugal i ledningen. Ja, det var väl egentligen fortfarande känslan ända tills den fenomenala vettvillingen Sergio Ramos följde upp sin Champions League-satellit med en rätt lyckad Pirlo-imitation.

De är mästare av flera olika anledningar.

Portugal testade verkligen Spanien till gränsen ikväll. De gjorde allt de någonsin kunde göra, de följde sin matchplan till perfektion – men bortanför all den där passningsskickligheten finns det även en motståndskraft i det här spanska laget som får dem att hänga kvar vid repen när andra hade gått ner.

Den 27 juni 2012 såg en dykande Iker Casillas när en straff från Bruno Alves slog i ribban på Donbass Arena i Donetsk. Halvminuten senare rullade Cesc Fàbregas in en boll i samma målbur.

En epok lever vidare. Historiens klockor har inte stannat riktigt än.

/Erik Niva