Först och främst, gemensamt tackar vi alla er som fått den här bloggen att återigen vinna den däringa Guldskölden.

Och då menar vi faktiskt inte i första hand er som röstat – även om vi sannerligen uppskattar ansträngningen – utan er som bidragit. Utan reaktionerna, reflektionerna, funderingarna och korrigeringarna i kommentarsfältet hade inte den här bloggen varit vad den nu än är. Utan den dimensionen hade den inte vunnit några Guldsköldar. Förmodligen hade den inte ens fortsatt att existera.

Tack än en gång.

Nu går vi vidare, fortsätter våra strövtåg in i en fotbollsvärld där Cristiano Ronaldos frisparkar visserligen är viktiga – men där den polska nationens komplicerade förhållande till sitt landslag är minst lika viktig.

Det var nämligen det jag tänkte skriva om nu, såhär några timmar före en speciell EM-premiär.

Jag var inne på diskussionen redan för fyra år sedan, men den har fortsatt prägla den polska fotbollsvardagen ända sedan dess. Då hade det polska landslaget adopterat en brasse som heter Roger Guerreiro inför EM. Jag åkte till ett ställe som heter Jastrzebie-Zdrój och träffade en gammal fackföreningskämpe som var så förbannad över utveckligen att han tänkte returnera sina tapperhetsmedaljer till staten.

Nu sitter jag i Warszawa och följer spekulationerna kring premiärelvorna. Förmodligen startar Polen med fyra ”utlänningar”, spelare som är födda och/eller fostrade i ett annat land. Där finns ”fransmännen” Damien Perquis och Ludovic Obraniak, och där finns ”tyskarna” Eugen Polanski och Sebastian Boenisch.

Då som nu finns det gott om folk som rasar över detta faktum.

Gamla stormålvakten Jan Tomaszewski är parlamentsledamot numera, och han har gått ut med så våldsam kritik att han blivit avstängd av sitt eget parti.
– Det här är inte ett polskt landslag. Det här är ett lag som vanhelgar den polska örnen de bär på sina tröjor. Det hade varit mycket bättre att ta ut unga killar från polska klubbar. I en turnering på hemmaplan hade de varit beredda att dö för saken. De kanske inte hade vunnit, men de Fhade spelat med stolthet. De skulle inte ha varit med bara för att de inte platsade i de tyska och franska landslagen, och därför bestämde sig för att komma hit.

Vad utgör ett land? Vad representerar ett landslag?

Frågorna kring nationell identitet blir inte enklare bara för att det ska spelas fotbollsmästerskap, snarare tvärtom. Fackföreningsmannen Czeslaw Klosek och missnöjespolitikern Jan Tomaszewski utgår från motsatt ände av det politiska spektrat, men delar samma motvilja mot ett Polen som försöker importera framgång, snarare än att grundligt bygga upp den underifrån.

Och för den delen – hur bygger man fotbollslag?

Den polska EM-uppladdningen skakades om rejält i måndags, då det sipprade ut citat från en intervju som Ludovic Obraniak gjort med det franska magasinet Surface. Han kände sig inte som en del av gruppen. Han kände sig inte välkommen i omklädningsrummet. Han kände sig inte integrerad.

Uttalandena fungerade som en detonator i en krutdurk. Folk som tidigare känt sig kluvna i frågan ilsknade nu till rejält. Inte nog med att de här spelarna kommer hit och plockar åt sig en EM-plats – nu har de dessutom mage att gnälla. Ludovic Obraniak blev tvingad att hålla presskonferens, där en polsk journalist uppmanade honom att sjunga nationalsången på stående fot.

Det blev inget sjunget, men det blev i alla fall en lång avbön som framstod som innerlig. Obraniak ansåg sig felciterad, och menade att han bara försökt beskriva de känslor han hade under de allra första samlingarna med sitt nya landslag.
– Jag kände ingen, och höll mig på min egen kant. Då kände jag mig lite ensam, men det handlade mest om språkbarriären. Jag låtsas inte heller vara 100 procent polack, likadan som alla andra. Jag föddes inte här och växte inte upp med den lokala kulturen, så jag kommer aldrig att bli fullständigt kulturellt acklimatiserad.

Obraniak spelade tidigare för det franska U21-landslaget. Hans farfar var polack, men själv hade han inte ens semestrat i landet då han först ansökte om medborgarskap för tre år sedan. Han pratar i stort sett ingen polska – en väldigt viktig symbolfråga för många här – men på den kritiska presskonferensen gjorde han i alla fall en rejäl ansträngning.
– Jestem tutaj od dwie lata i dzisiaj czuję się Polakiem. Ja lubię Polskę, ja lubię Polacy i ja lubię moich kolegów, rabblade han. Jag har varit här i två år, och idag känner jag mig som en polack. Jag älskar Polen, jag älskar polackerna och mina lagkamrater.

Då applåderade de polska journalisterna.

Nu tänkte jag gå och titta på en EM-premiär. Sedan kanska jag sätter mig och skissar på en EM-elva enbart bestående av spelare som är födda i Afrika.

/Erik Niva