Och dyk.

Efter en ganska trögflytande skrivperiod har jag hoppat med huvudet före ner i EM-bassängen, och nu har jag inte för avsikt att komma upp på en knapp månad eller så.

Framme i Warszawa. Framme bland baggagekaos och byggmaskiner. Framme i en del av världen där historien är ännu mer närvarande än den är på andra håll.

Alla landslag förutom Ukraina och Sverige har valt att ha sina basläger här, och det glädjer mig att se att vissa av dem insett att det faktiskt går att styra spelarbussen till några andra platser än fotbollsplaner och hotell.

De tyska, holländska och italienska landslagen har alla besökt koncentrationslägret i Auschwitz, och många av spelarna tycks även ha uppskattat det.

Rafael van der Vaart, Dirk Kuijt och Khalid Boulahroz är några av de som har twittrat om sina intryck, men frågan är om inte Mario Balotelli varit den som blivit allra mest berörd.

Vi har sett honom med stora hörlurar i öronen förr, men vi har sällan sett honom med samma allvarstyngda ansiktsuttryck som under rundturen genom koncentrationslägret. Den här gången lyssnade han inte på hiphop, utan på en berättarröst som förflyttade honom tillbaka till förintelsen.

Han fick höra en historia som på vissa sätt är hans egen.

Förmodligen kände ni inte till det, men hans mormor är judinna, uppvuxen i närheten av Auschwitz.

Inte hans biologiska mormor, men den mormor han kallar sin egen, från den familj som fostrat honom. Själv flyttade hon från Wroclaw när hon förälskade sig i en italiensk pilot, men hennes familj stannade kvar ända tills de försvann in i ett av mänsklighetens allra mörkaste hål.

Alla andra dog i koncentrationslägren. Pappan. Mamman. Den 19-åriga systern.

Mario Balotelli har vuxit upp i ett hem där det alltid funnits en kista med gamla brev under sängen. Det är brev som skickats från koncentrationslägren, brev sönderhackade av överstrykningar från den nazityska censurapparaten. Mario Balotellis mamma har visat dem för honom, berättat om sin egen släkthistoria och om människans förmåga till grymhet.

Som ensam färgad pojke i en norditaliensk stad har han fått alldeles för många egna erfarenheter av vardagsrasism, men när han nu pratar om att döda den som kastar bananer efter honom och att gå rakt av planen ifall någon gör apljud mot honom under EM – då är det inte bara hans egen vrede som talar.

Man kan aldrig fly från det förflutna. Polen vet det. Mario Balotelli vet det.

I november gjorde han sitt första landslagsmål för Italien. Han gjorde det i Wroclaw, staden hans mormor kommer ifrån.

/Erik Niva