Varför vi höll på Danmark? Det gjorde vi alltså inte, enligt kommentarsfältet blixtrande vox pop. Men jag gjorde.

Så: Varför höll jag på Danmark?

För 1984, för Sören Lerby 1986 (”för fotboll är inte för de stumma) när jag var elva år och såg deras matcher på en spansk bar med danska flaggan målad på kinderna, för 1992 när jag såg finalen och åkte till Danmark efteråt. För allt som kom före valen och den politiska vändningen.

De gick in i dödens grupp och gjorde sitt, men det räckte inte riktigt eftersom de helt enkelt inte var bra nog.

Så… hur gick det för dem som var det då?

Holland föll för att de valt fel väg. De borde bytt tränare med Sverige, det hade funkat bättre för båda. Van Marwijk vaknade för sent, släppte löst hela sin kreativa arsenal idag – men då hade alla redan förlorat tron. van der Vart skickade upp 1–0 i krysset, men det var för lite, för sent. VM-silver-förbannelsen lever och har hälsan. Holland 2012, Frankrike 2008, Töskarna 2004.

Tyskland har gjort vad de ska, Özil är inne i turneringen, Gomez tycker om sig själv och Schweini är bättre än på ett par år.

Och Portugal, då… vi kan väl ta vägen kring öarna för att förstå Portugal. Igår gick Roy Keane ut och krävde att Wayne Rooney skulle sitta på bänken mot Ukraina, eftersom det gått såpass bra för Welbeck och Carroll. Det bevisade två saker – att de som hävdar att bara fotbollsspelare kan fotboll har fel, och att det är ett helvete att vara profet i ett begränsat lag.

I vintras gick Luis Figo ut, utan att vara ombedd, och ställde sig i Cristiano Ronaldos hörn.

– Jag tror att varje spelare har bra och dåliga perioder. De som kritiserar Cristiano kan inget om fotboll. En spelare kan inte tillfredsställa alla, alltid.

Vi känner ju igen diskussionen från den svenska fotbollsmiljön. Zlatan har alltid fått höra att han är för dålig i landslaget. Ronaldo fick höra att han hade ”a pólvora molhada”, blött krut, när det väl var dags för landslagsspel.

Från EM 2008 och framåt spelade han tolv raka tävlingslandskamper utan att göra ett enda viktigt mål. Men Bento försvarade honom, och till slut kom målen. I EM-kvalet gjorde han avgörande mål mot Cypern, Island, Danmark och till slut Bosnien. För första gången sen VM 2006 kom han till ett mästerskap utan att vara ifrågasatt.

Det räckte inte länge. Efter en blek insats mot Tyskland fick han kritik, efter en usel match mot Danmark sågades han längs med fotknölarna.

Det är mot den bakgrunden vi ska se den där fadersbestämde målgesten efter 1–1, de där magiska passningarna till Nani, extasen efter segermålet.

Iniesta har sett bra ut, Özil också, van Persie och Zlatan Ibrahimovic åker hem, Buffon bråkar med världen, Benzema har fått för sig att han är en passningsspelare istället för målskutt, Rooney ska in i turneringen – och den största stjärnan av alla har precis visat att han orkar bära ett helt lands förhoppningar när det verkligen räknas.

Portugal är kvar, Ronaldo är kvar. Jag skulle inte räkna bort dem.

/Simon Bank