När Richard Møller-Nielsen lyckats trumma ihop de semesterlediga och trötta, de utslagna och avslagna, inför det där EM:et i Sverige för 20 år sedan som Danmark inte ens kvalat in till, skulle de ju se till att träna lite också.

Det första förbundskaptenen gjorde var att samla hela laget i mittcirkeln för att hamra in ett budskap.

– Mitt enda mål nu är att se till att vi vinner det här EM:et, sa han.

En sekund senare möttes han av ett rått, kollektivt skratt.

Ett par veckor senare stod jag på Ullevi och såg Danmark springa rakt igenom alla världens väggar och vinna hela skiten.

Jag vet inte hur Morten Olsen inledde sin samling den här gången, men jag tror ju att om han hade samlat sitt lag och sagt åt dem att målet minsann var att vinna EM – då hade de skrattat den här gången också. Danmark är bara med som sparringpartner på vägen åt guldkandidater som Holland, Tyskland och Portugal.

Men det gick som det gick då.

Och det gick som det gick nu.

1–0 mot vicevärldsmästarna Holland – inför en halvöde arena i Charkiv – är förstås en skräll som fotbollseuropa får tinnitus av. Ett holländskt lag som har så mycket offensiv kvalité att de kan sätta Bundesliga- och kvalskyttekungen Klas-Jan Huntelaar på bänken skulle ju bara rulla bort ett danskt lag med bara en enda världsspelare; Christian Eriksen, som inte ens är färdigväxt.

Nu gjorde de inte det.

Visst, det tog bara fem minuter att inse att kvalitetsskillnaden var så stor att vi hade en enahanda match att se fram emot. Danmark ville spela pseudo-holländskt, men lyckades inte hålla i ett enda anfall. De var nästan övermodiga i sitt sätt att bygga bakifrån, men hade svårt att mata Eriksen, och anföll mest genom att Poulsen löpte upp med bollen och såg vad som hände.

Det var spel mot ett mål. Det var Barcelona mot Chelsea, med en väsentlig skillnad – och den skillnaden kommer det att pratas mycket om i Holland.

När 2011 just hade rullat över i 2012 satte sig Johan Cruyff ner för att skriva sin allra första krönika för året. Han bestämde sig för att ägna sig åt den hobby han älskar mest av alla: Att ge holländsk fotboll på käften.

Ni minns ju hur Cruyff skämdes när Holland sparkade sig till VM-final 2010. Sedan dess har de blivit elegantare och mindre cyniska, men det betydde inte att Cruyff var nöjd.

Han ville ha ett modigare, snabbare lag.

– Tränare använder 4-2-3-1 för att slippa riskera något, men med två defensiva mittfältare får du en mindre kreativ spelare, och laget kommer att delas i två delar. Du får inga trianglar, och du måste ha trianglar för att kunna spela positionsspel.

Kritiken var riktad rakt mot Bert van Marwijks landslag. När alla andra ser ett ryggradsstarkt lag när de spelar med van Bommel och de Jong som balansspelare – då ser Johan Cruyff ett lag som använder för många tillslag för att komma till anfall. Han vill ha ett 4-1-2-3 eller ett 3-4-3. Han vill inte att, den i och för sig briljante, Wesley Sneijder (grattis på födelsedagen) måste bära ett ensamt ansvar som fantasista. Han vill ha ett Barcelona klätt i orange.

Han vill, med all säkerhet, inte ha ett Holland som förlorar med 1–0 mot Danmark.

Det borde Holland heller inte gjort, men det var definitivt så att de – undantaget de sprudlande första 20 – hela tiden mötte ett väldigt samlat danskt lag, även efter att Poulsen rusat iväg på utflykter. Först när det var 20 minuter kvar kom van der Vaart in istället för de Jong. Först då hade Holland en Cruyff-uppställning.

Men så dags hade de redan fått ett mål i baken av en av orm de närt vid sin egen barm. När Michael Krohn-Dehli var 17 år flyttade han från Köpenhamn till Amsterdam för att få den bästa utbildning som fanns att få i Europa.

Han skrev på för Ajax, sågs som en av deras allra största talanger. Han spelade ihop med Heitinga, Sneijder, de Jong och Stekelenburg – och han var en av de spelare Ajax hoppades allra mest på.

Nu blev det inget av det. Skador kom ivägen, han lånades ut och flyttade så småningom hem till Brøndby.

I onsdags fyllde Krogh-Dehli 29, han såg fram emot matchen mot sina gamla kompisar.

– Det är klart att det skulle vara speciellt att göra mål, förklarade han. Jag har många holländska kompisar som skulle bli vansinniga om jag gjorde det…

Sen gick han ut och gav Danmark det lilla drag av briljans de behövde ovanpå all betong. De vaktade sitt mål, de lyckades andas i alla fall lite med bollen när de fick den, Kjaer gjorde inga misstag och när Krogh-Dehli fick fatt på en andraboll klev han in i straffområdet, fintade en gång, och dunkade in bollen mellan gamle Ajax-kompisen Maarten Stekelenburgs fladdrande ben.

1992 inledde Danmark med att spela 0–0 mot England.

– Jag minns hur det var i bussen efteråt, det var som om vi redan hade vunnit EM. Vi sjöng, vi dansade, och när vi kom till hotellet firade vi med öl, berättade Brian Laudrup för l’Équipe i veckan.

– Vi hade sett att allt var möjligt.

2012 inledde Danmark med att göra 1–0 på Holland. Jag vet inte hur det kommer att låta i bussen, jag antar att de inte kommer att dricka mer än möjligen en öl ikväll.

Men de har jävlar i mig sett att allt är möjligt.

/Simon Bank