Om han någonsin tänkte tanken på att ge upp? Många gånger. Mest hela tiden faktiskt.
”En gång i halvtimme ringde jag doktor Tavana och sa: ”Doktorn, det räcker nu. Det är slut. Alla dör bara hela tiden på det här sjukhuset. Jag är rädd. Försök inte bota mig längre. Lämna mig ifred”. Jag är hemsk att ha att göra med när jag är deprimerad. Det är omöjligt för någon annan att få mig på andra tankar. Men sen tittade jag på min son och sa till mig själv: ”Forza Anto, ge inte upp. Fortsätt för hans skull”. Jag ändrade mig. Men sedan ändrade jag mig igen”.

Det var ingen bra vår för en fotbollsspelare att ligga i en sjukhussäng, att följa omvärlden på omstånd och fundera på livet. Och döden.
”Jag gick igenom en lyckad operation och fick hoppet tillbaka. Men sen såg jag vad som hände med andra idrottsmän. Jag såg vad som hände med Muamba. Jag såg Bovolenta och Morosini plötsligt falla ner och dö mitt under matcher, och jag kände hur mörkret sänkte sig över mig igen. När Morosini dog stängde jag av min hjärna, och levde i komplett tystnad i 24 timmar. Jag var chockad, totalt inkapabel att fatta några självständiga beslut. Min fru var så orolig, för det enda jag gjorde var att sitta där och stirra in i väggen. Jag ville sluta med fotboll. Jag sa: ”Det är slut. Jag tänker inte chansa med mitt liv”.”

En dag i april spelade Milan en direkt avgörande Champions League-kvart mot Barcelona på Camp Nou. Ändå var det inte det viktigaste som hände runt klubben den dagen.
”Doktor Tavana valde att stanna med mig, snarare än att åka med laget till Barcelona för säsongens mest betydelsefulla match. Det var dagen då jag skulle få beskedet om jag kunde spela fotboll igen eller inte. Han var med mig genom hela den här perioden, upplevde alla mina humörsvängningar. Han var min skyddsängel. Vi klarade av det här tillsammans. Vi vann tillsammans. Jag grät när läkarna sa till mig att jag kunde börja spela fotboll igen. Och jag kommer aldrig att glömma ögonblicket då jag återvände till planen. Milan-Fiorentina. Allegri sa åt mig att göra mig redo. Mina ben skakade som de aldrig tidigare gjort, inte ens när jag debuterade i Serie A. Det var min återkomst till livet, och jag kände mig som världens lyckligaste människa”.

Har han förändrats? Har han blivit en annan människa, såhär på andra sidan? Både ja och nej.
”Om mitt tillfrisknande var ett mirakel? Om gud gjorde något? Jag vet inte… Men det är något märkligt som har hänt. Jag är själv inte troende, och tidigare brukade jag svära hela tiden. Det var inget jag gjorde medvetet; det är bara sådan jag är. Men efter sjukdomen är det som om något har hänt inne i mig. Nu kan jag inte svära längre. När jag försöker är det som om min röst plötsligt blir blockerad, som att jag börjar kvävas. Jag vet inte varför. Jag dricker inte, jag röker inte och jag tar inga droger. Jag har gjort en del dumma grejer, men jag är ingen dålig människa. Nu vill jag bara spela fotboll tills mina ben inte längre bär mig”.

Den 30 oktober 2011 åkte Antonio Cassano ambulans till sjukhus, utan att kunna röra sig, utan att ens kunna prata. Ikväll går han ut på en gräsmatta i Gdansk för att leda det italienska anfallet i matchen mot världsmästarna från Spanien.

Titta på hans bollbehandling, studera hans speluppfattning. Njut av hans gåvor till fotbollssporten. Det var väldigt nära att vi förlorade honom.

/Erik Niva