Det är ett Andrej Arsjavin-lag, det här. Ännu tydligare än det var 2008.

Inte bara för att han är lagkapten och spelförare. Minst lika mycket för att det här är ett lag som präglas av precis samma lynniga temperament som sin ledare.

Titta in Andrej Arsjavins ögon. Försök lista ut vad som rör sig i hans huvud. Du kommer inte att lyckas. Och inte heller kommer du kunna säga hur det ryska landslaget tänkt sig att spela den kommande kvarten.

De pendlar mellan storhetsvansinne och mindervärdeskomplex. Ena stunden ser de ostoppbart geniala ut – och Arsjavin själv rullar iväg en såndär nonchalant genomskärare som omedelbart slår ut sex motståndare – i nästa matchsekvens framstår de som avmätt ointresserade.

Till största delen handlar det om ett svåranalyserat kynne, men i någon mån handlar det också om taktik. Ryssland blir aldrig så bra som när det andra laget fått känslan av att de är dåliga. När motståndarna vädrar tillräckligt mycket blod för att flytta fram med några extra mannar – då ställer ryssarna om med rena basketkontringar, svepande anfall som kan förflytta bollen från ena änden av planen till den andra på fem, sex sekunder.

Den här matchen visade ju mestadels upp ryssarna från sin allra vackraste sida. Under två längre perioder – en i varje halvlek – var de oemotståndliga, ostoppbara. De hade lurat in tjeckerna i precis den fälla där de ville ha dem, och strimlade dem sönder och samman. Fyra mål hade kunnat vara sex, sju, åtta om bara Aleksandr Kerzhakov satt rätt sko på rätt fot.

Till sto del är ju det här laget en fortsättning på det som charmade, men i ännu högre utsträckning är det en tillkryddad variant av det Zenit St Petersburg som precis sprungit hem med den ryska ligan ännu en gång.

Fem av de sex offensiva spelarna kommer från Zenit, vilket givetvis hjälper till för att få anfallsspelet sådär underbart telepatiskt automatiserat.

Den sjätte är Alan Dzagoev från Nordossetien, och honom och hans bakgrund ska jag skriva mer om vid ett annat tillfälle, då det lämpar sig bättre.

Nu ska jag istället tacka alla ryska spelare för en fantastisk uppvisning, en sån där som återigen fått mig småförälskad i deras landslag. Jag tänker njuta av den här stunden, verkligen suga på briljansen hos en Arsjavin och en Pavljutjenko. Och så tänker jag minnas att de förlorade sin premiärmatch med just 4-1, den där förtrollade ryssommaren 2008. De är och förblir ett sånt lag. Nästa gång vaknar de väl på fel sida, struntar i att dyka upp till match och får mig att dunka pannan i läktarstolen i frustration.

/Erik Niva