Det var någon gång i vintras, det grekiska parlamentet hade just röstat igenom ytterligare nedskärningar för att försöka rädda landet från konkurs, och de obligatoriska demonstrationerna hade spårat ur. 45 byggnader brändes ner, en av dem var den klassiska biografen Attikon.

En AP-reporter hittade dokumentärfilmaren Nikos Kavoukidis utanför. Kavoukidis suckade medan han filmade förödelsen.

– Vad har vi kvar nu? Tv och fotboll?

Imorgon vaknar Grekland och har sin tv kvar. De har klarat sig genom det här mästerskapet genom organisation, en Karagounis och en oerhört älskvärd förmåga att aldrig någonsin ge upp.

Men nu satt vi här i Gdansk, med Angela Merkel på plats och en stursk grekisk sektion som försökte pumpa in mod för 90 minuter mot övermakten – och såg väggarna rasa in.

Karagounis var ju, orättvist och orättfärdigt, avstängd, och därmed försvann deras bästa och närapå enda möjlighet att länka spel upp mot sina offensiva spelare. Organisationen drogs isär av ett obarmhärtigt lekfullt tyskt anfallsspel.

Till slut hade de bara en vägg kvar – de tänkte jävlar i mig inte upp.

Det här var ju en stor, vit katts lek med en alldeles för liten blå leksak. Jogi Löw hade roterat sin trupp, plockat in de egenskaper han tyckte han behövde för kvällen (Kloses navelsträng till Özil, Schürrles diagonallöp, Reus kreativa hot) och fick ihop en ny elva som kunde rulla Grekland härifrån till evigheten.

82–18 i bollinnehav före paus. 91-59 i passningsprocent. Ändå behövde de ett pinsamt Ninis-misstag för att få in den där 1–0-bollen.

Vad var det nu ni sa om Grekland, Frau Merkel?

”Sydeuropeisk ineffektivitet”?

Löw såg långa perioder i matchen förbannad och frustrerad ut, och det är lätt att förstå varför. Att Schweinsteiger hade en ovanligt ojämn kväll är en sak, det har han inte en gång till. Men det fanns annat.

Så länge som Grekland inte var intresserat av att anfalla radade de upp målchanser utan att utnyttja dem – och i resten av den här turneringen kommer de inte att ha råd med det. När Grekland bestämde sig för att skyffla om i laget (Santos skiftade på fyra positioner direkt efter paus) och ha uppspelspunkter när de väl vann boll – ja då gjorde de mål direkt. I resten av den här turneringen kommer Tyskland att möta lag som har ett anfallsspel i 90 minuter.

Grekland gav inte upp, de fick sitt 1–1 och sina minuter då miraklet var på armlängds avstånd. De kunde stå på sin sektion med sina bara överkroppar, sina svängande halsdukar och sin nationalsång – men till slut blev verkligheten så verklig som den måste bli. Ett extremt ineffektivt Tyskland vann med 4–2, det säger vad vi behöver veta om den här matchen.

Tysk fotboll trummar vidare på sin kulturrevolution, fina spelartyper spelar flärdfull fotboll. Det finns bara en sak som är lite irriterande, och den är alltjämt central i den här sporten:

Tyskland gör alldeles för få mål, Tyskland släpper in alldeles för många.

Kan de bli bäst i världen ändå?

/Simon Bank