Jag tror inte jag har träffat någon enda svensk fotbollsentusiast som tycker illa om det irländska landslaget.

Man gillar dem. Man gillar dem för deras allsång, deras renhårigt raka rör och deras eviga kämpande mot ogästvänliga odds. Man gillar dem för att man vill fortsätta tro att en spelare som Sean St Ledger från Leicester City ska kunna få en hjälteroll i ett EM-slutspel.

Och man gillar dem – man sympatiserar med dem – för att de tycks ligga nedärvt i deras folksjäl att alltid ha en sån förbenad otur.

Men det är ju som det är med både tur och otur. Vinnarna förtjänar sin tur, och krasst uttryckt så drabbas förlorarna oftast av ungefär den otur de själa dukat upp för.

Irland förlorade inte den här matchen på grund av några olyckliga rikoschetter eller för att de inte fick en straff de skulle ha haft. De förlorade för att Kroatien har långt skickligare fotbollsspelare, styrde största delen av matchen och skaffade sig klart flest klara avslutslägen.

Under Giovanni Trapattoni – ännu mer än tidigare – har den irländska spelidén utgått ifrån att Shay Given ska vara fenomenal i mål och att Richard Dunne med anhang ska lyckas blockera och skyffla undan tretton bollar på dussinet.

Det har varit grunden. Och därefter har man i första hand hoppats på fasta situationer framåt.

Men om inte Shay Given är fenomenal i målet? Om Richard Dunne och de andra tillåter Mario Mandzukic att vinna dubbla nickdueller i offensivt straffområde? Ja, då faller allt. Då är de offensiva fasta situationerna inte längre särskilt mycket värda.

Ibland är inte otur bara otur. Rätt ofta kan man istället förklara otur med att – till exempel – Luka Modric är en rätt mycket bättre mittfältare än Keith Andrews.

På andra sidan planen gjorde Kroatien en fin match, påhejade av en man med en ful mössa. De såg till att matcha irländarnas helhjärtade fullfysikssatsning, och litade på att deras klass skulle bli utslagsgivande med tiden.

Jag är fortfarande inte övertygad om att de är lika bra som de var för fyra år sedan, men de fick igång sina målskyttar och när Luka Modric spelar såhär har de en playmaker som faktiskt kan mäta sig med Xavi och Pirlo. De kommer göra ett rejält försök.

Irland gjorde också ett rejält försök, men räckte helt enkelt inte till. De hade väntat i tio år på just den här mästerskapsdagen, och nu är det partyt över. Nu återstår bara att skrapa ihop resterna, fylla pintglasen och sjunga ”Fields of Athenry” med tårade ögon och svidande halsar.

De kommer inte att gå vidare, men de kommer att samla ihop sig och sitt kurage och göra ännu en herkuleansk ansträngning för att försöka rubba ytterligare två överlägsna fotbollsmakter.

Man behöver inte tycka att de har världens bästa landslag – man kan gilla dem ändå.

/Erik Niva