En sista svensk EM-match, och vi kan anmärka på att den spelas utan värde, utan chans, utan någonting som kan få oss att engagera oss hundraprocentigt.

Men det är också en match som spelas utan röst.

Det är ju så de säger i Frankrike just den här veckan, att fotbollen förlorat sin röst. Natten mellan fredag och lördag somnade Thierry Roland in, det är därför kvällens match kommer att inledas med en tyst minut.

Det har varit en svart vecka för sportjournalistiken i Europa. Engelsk fotboll sörjer Danny Fulbrook, fransk sörjer Thierry Roland. Det är svårt att riktigt översätta hans plats i den franska folksjälen till svenska, men han var ett slags kombination av Arne Hegerfors, Hyland och Lasse Granqvist. En journalist och matchkommentator som flyttade in i franska tv-sofforpå 50-talet och blev kvar där i nästan 60 år. Genom tretton VM-slutspel, 1800 matcher och över 200 franska landskamper gav han röst åt idrottens alla drömmar och rädslor.

– Om någon hade sagt till mig när jag var tjugo att jag skulle ha det här yrket i 57 år hade jag förstås inte trott dem, sa han när han släppte sin senaste och sista bok häromveckan.

– Det vackraste man kan göra är att göra sin passion till sitt arbete.

Thierry Roland gjorde det.

Han älskade fotbollen, fotbollsspelarna, fotbollsmatcherna och fotbollspubliken. Alltså gjorde han tittarna och lyssnarna och sporten till sitt liv.

Thierry Roland var inte alls okontroversiell. Han blandade poesi med dumheter, en exakt känsla för melodi med något som vänligt kan beskrivas som fördomar. Hans passion ledde honom oftast rätt, men emellanåt fel. Kollegorna på So Foot har valt ut ett par klassiska Roland-ögonblick, som vart och ett är och förblir en referens i den franska fotbollens mytologi:

1976: Frankrike möter Bulgarien och leder med 2–1 när den skotske domaren Mr Foote ger bulgarerna en sen, felaktig straff.

Thierry är… inte glad.

– Jag är inte rädd för att säga det: monsieur Foote – ni är en bastard.

1986: Frankrike–Brasilien, en av VM-historiens mest dramatiska, mest underhållande matcher. Sócrates gav den sin straff, Brasilien gav den sin tappra förlorare, Platini gav den dess temperament – och Thierry Roland gav den sin röst.

När Luis Fernandez ska slå den sista, avgörande straffen får han en bön med sig från mikrofonen:

– Allez, Luis! Allez, mon petit bonhomme! Kom igen, Luis. Kom igen, min lille grabb.

1998: Frankrike–Brasilien. Fransk fotbolls största ögonblick någonsin. Naturligtvis med Thierry Roland där uppe i båset:

– Efter det här kan man dö lugnt. Vilken fot, å herrejävlar vilken fot.

2002: Frankrike–Sydkorea.

För en del gjorde det honom bara mer populär – ”han är lika dum och enkel som vi, han säger som det är” – för andra gjorde det honom till en dum, enkel idiot – ”en rasist är en rasist”. När Frankrike träningsspelade mot Sydkorea just före Asiens första VM passade han på att ge sin bild av motståndarlaget. När de bytt ut ett par koreaner och in ett par koreaner blir det för mycket för Roland.

– Det finns inget som liknar en korean mer än en annan korean. Särskilt när dom klätt sig som fotbollsspelare. Dom är 1,70 allihop, de är bruna allihop

Thierry Roland var som han var, men framför allt var han en som alltid funnits. Han skulle varit här i Kiev också, förstås, men han fick lämna återbud och stanna hemma. I fredags natt, efter Frankrikes vinst mot Ukraina, somnade han in.

– Jag vet att han gladdes åt den där vinsten igår, för ett franskt landslag som han följt genom tretton VM och gett sin starka röst i 50 år, förklarade presidenten François Hollande som omedelbart gick ut med sina kondoleanser.

Tidningen l’Équipe – den som lärde Thierry Roland att läsa under tidigt 40-tal – ägnade hela sin förstasida åt Roland i söndags. France Football gör samma sak idag. En påtagligt berörd Michel Platini kommenterade, landslaget höll en tyst minut, Laurent Blanc uttalade sig, och spelarna försökte förklara vad Frankrike förlorat.

Gaël Clichy, 26, pratade om tryggheten:

– Han står för femton år av mitt liv som fotbollsspelare, kvällarna när jag satt i soffan med mina föräldrar. Han hade den där rösten… Man kan inte förklara, men det finns människor som påverkar sin omgivning.

Thierry Roland kommer alltid att finnas, men han finns inte längre – och ingen i Frankrike är oberörd av det.

Ända sedan 70-talet kommenterade han matcherna tillsammans med den gamle storstjärnan Jean-Michel Larqué, Thierry och ”Jean-Mimi” var som ett gammalt strävsamt par – de till och med grälade i direktsändning – men nu finns bara en av dem kvar.

Ikväll är det tyst på Olympiastadion för att en röst tystnat. Jean-Mimi har redan svarat på hur det känns.

– Vad vill du att jag ska säga?

/Simon Bank