Och vem var det du skrek till, Samir Nasri?

I en match utan några större frågor är det den som hänger kvar. I den där sydukrainska stekugnen var det förstås aldrig tal om någon gung-ho-uppvisning i frenetisk fartfotboll. Vi fick två lag som ställde upp, stirrade varandra i ögonen och väntade in varandras rörelser.

Frankrike rörde sig mest.

England har de senaste tjugo åren haft en rad lag som varit sympatiska av helt olika anledningar. Några (1990, 1996) har varit sympatiska genom sin briljans. Några (1998) har varit sympatiska genom sin ungdomliga lyster. Om det här laget är sympatiskt – vilket är väldigt tveksamt – så är det för att det är mediokert.

De vet att det är så, alla vet att det är så. Alltså sjönk de hem, hade svårt att spela upp, hoppades på att Welbecks fötter skulle kunna hitta någon öppning eller att en fast situation skulle hitta en åt dem.

Det finns ju en populär svensk mytbildning kring hur England ser på sitt landslag, att de skulle ha fått för sig att de alltid är världsmästare på förhand. Det stämmer ju helt enkelt inte längre, inte för den som baserar sin bild på det engelska mentala klimatet på annat än tabloidernas rubriker.

När the Guardian lät sina tio EM-skribenter tippa VM rådde total konsensus om att det här är ett lag som förmodligen åkt hem långt före semifinalerna.

Det ser ut som att Roy Hodgson håller med.

Visst, han fick sitt 1–0. Stevie G slog en inläggsfrispark, och om frisparken var billig så var motståndet gratis. Diarra var väl där, någonstans, men inte som mer än en trampolin som Joleon Lescott kunde hoppa in 1–0 på.

Och vad gjorde de av det?

De gick hem och parkerade bussen. Det var inte en buss med motor och växellåda och så – det var en buss där bara handbromsen och fotbromsen fanns kvar. Det låga försvarsspelet i sig var lätt att förstå sig på – det var, som sagt, 800 grader – men i resten av första halvlek och en del av andra sjönk de djupt ner kring sextonmeterslinjen utan att pressa över huvud taget. Anfallsmässigt hade de alltså fem (5) avslut på hela matchen. Så uddlöst har ett engelskt landslag inte varit i en EM-match på 32 år.

Frankrike hade i större delen av matchen mer boll, större idéer och fler intentioner. De hade, det visste vi före avspark, bättre spelare. Franck Ribéry trippade runt utan att göra mycket mer än att trötta ut Glen Johnson. Karim Benzema visade momentant att Sveriges mittbackar kommer att få slita när den dagen kommer. Men målet kom inte därifrån, inte från dem.

Samir Nasri var en av dem som anklagades för att sprida oro i den franska spelarbussen, långt före VM i Sydafrika. När VM väl kom petades han sent och sensationellt av Domenech (han utsågs till Frankrikes bäste spelare det året), och när det här mästerskapet närmade sig var han, utan vidare, Frankrikes mest kritiserade offensive spelare.

Han har blivit genuint och grundligt ifrågasatt av fan, hans moster, hans faster, hans styvbror och hans kastrerade hankatt Lucifer.

– Oroa er inte, det kommer lossna, fick Laurent Blanc förklara efter träningsmatchen mot Serbien.

– Jo, han kan göra det mycket bättre, men det kommer, lovade han efter matchen mot Estland.

Tidningarna har skrivit att Roberto Mancini inte ser någon framtid för honom i City, andra tidningar har velat flytta honom både på planen och ut på bänken, men Laurent Blanc har hållit kvar vid Nasri, gett honom förtroendet.

Nasri glittrade inte speciellt idag, det gjorde ingen på planen. Frankrike var bara marginellt bättre än England, även om de spelade kvadraten runt dem halva andra halvlek. 1–1 är ett resultat som lyfter Ukraina och Sverige mer än det lyfter Frankrike och England.

Men om det var en match som betydde lite så var det ett mål som betydde mycket. Franck Ribéry droppade bollen, Samir Nasri stämde av. Skottet satt lågt vid första stolpen, och Nasri satte av i en av få maxlöpningar vi fick se den här kvällen. Han satte pekfingret mot munnen, alla såg vad han sa.

– Ferme ta geule. Håll käften.

/Simon Bank