Inför EM:s premiärmatch passade Gazzetta dello Sport på att besöka stället där Italiens mest kände polack någonsin växte upp. De är vana vid besök, där i Wadowice, vana vid att prata om den de känner som Karol Wojtyla, men som resten av världen känner som påven Johannes Paulus II.

– Han gillade fotboll, särskilt att stå i mål eftersom han hade långa armar och var svår att göra mål på, berättade Eugeniusz Mroz, 92, den ende av hans klasskamrater som fortfarande är i livet.

När Karol blev Johannes Paulus II höll han ett installationstal som ekat i snart ett kvartssekel. Det första han sa var tre enkla, svåra ord:

– Var inte rädda.

Jag vet inte vad Franciszek Smuda sa i omklädningsrummet innan han skickade ut sina polska örnar för att spela EM-premiär inför sitt eget folk, men under våren har han lovat att hans Polen minsann inte tänker försvara sig igenom sin egen turnering.

De skulle anfalla. De skulle inte vara rädda.

Och det var de inte heller. Anförda av sin Dortmund-triptyk rusade de rakt över ett förlamat, försenat och förstenat Grekland.
Vi kände ju igen europamästare som Karagounis och Katsouranis, men vi såg också att åtta år är lång tid i fotboll.
Vi såg Torossidis lamslagna långsamhet blottlagd av kvicksilvret Rybus, och vi såg framförallt tyskgrekiska vänsterbacken José Holebas problem att försvara när Piszczek och Blaszcykowski kom BvB-bullrande mot honom. Ibland en av dem, ofta två.

Greker tappar bollar, slår bort uppspel, känner våg efter våg som väller in, och till slut väller målet in också. En överdriven överflyttning ute på vänsterkanten, ett långt, vackert Blaszcykowski-inlägg – och så en nick från Lewandowski. 1–0. Extas. Polska Party.

Det fanns ju en saga där som var för god för att vara sann. Lewandowski, Warszawa-pojken.

När Polen senast vann en mästerskapsmatch (Costa Rica, en meningslös gruppspelsmatch i Tysklands-VM 2006) var han hemma och konstaterade att ingen ville ha honom där.

Han var sjutton år, en välväxt pojk med fina fötter. Pappa hade sysslat med judo och fotboll, mamma hade spelat volleyboll på elitnivå, och själv hade han landat någonstans mitt emellan.
När han väl fick chansen i stora, stolta Legia… så fick han inte chansen.
Han imponerade inte på någon, var fast förankrad i reservlaget, och såldes till tredjedivisionslaget Znicz Pruszków, de enda som var tillräckligt intresserade för att betala vad han kostade.
Det var ju inte så mycket.
För 5000 zloty, motsvarande elvatusen kronor, fick de en spelare som vann skytteligan två år i rad.

När han lämnade för Lech Poznan hade Znicz Pruszków 3000-dubblat sin investering.

Där började sagan om Robert Lewandowski. Den skulle förstås få sin logiska höjdpunkt här, med att han leder sitt lag till en historisk seger i sin stad. Men när Polen fått allt de ville ha, när La Ligas kortgladaste domare skandalvisat ut Sokratis, de ledde med 1–0 och var en man mer – då hade de också väldigt mycket att förlora.

Möjligen blev de till och med lite rädda.

Fernando Santos fick en pausvila på sig att påminna Grekland om att de möjligen var tröga, decimerade och bortdömda ­– men att de trots allt fortfarande är ett lag som lärt sig hur man inte förlorar fotbollsmatcher. Med tio man gav de upp alla ambitioner att 4-3-3-spela, de sjönk lite djupare, fick in Salpingidis syrelöpningar, och gjorde allt enklare för sig.

Jag vet inte hur det såg ut i Aten i kväll, men jag antar att de var halvvägs ner till Syntagman med påkar och banderoller för att demonstrera mot ytterligare ett europeiskt rån (de är det enda land som riskerar att lämna euron innan de lämnar Europamästerskapen).

De som de skulle lita på hade spelat dumt och oansvarigt. De hade blivit bedragna av ett svekfullt Europa. De kände igen sig.

Grekland behöver inte sin verklighet i det här mästerskapet. De behöver sina sagor. De behöver en chans till. De behöver, till exempel, få ett gratisliv från en polsk målvakt som heter Sczesny.

Jag älskar ju Sczesnys kombination av atletism och psykopatpsyke, men med två usla beslut infriade han de där mardrömmarna som Polen började drömma när de var så nära allt de önskat sig.

Grekland missade sin straff, men vann en poäng i en match de redan förlorat. De må vara på väg att sjunka rakt ner i havet, men de kan fortsätta drömma, trots allt.

/Simon Bank