Klockan 17 samlas de, utanför det polska militärmuséet.

Polen ska möta Ryssland, och inför matchen tänker ungefär tiotusen ryska fans marschera genom Warszawas gator. Man behöver inte vara doktorand i politisk historia för att inse att det är en ganska symbolladdad manifestation.

Relationen mellan det katolska Polen och det ortodoxa Ryssland har varit spända i nästan 500 år. I slutet av 1700-talet raderade ryssarna bokstavligt talat ut Polen från kartorna – landet fanns överhuvudtaget inte på 123 år – och efter andra världskriget gjorde Stalin det till en sovjetisk satellitstat.

Sedan kommunismens fall har förhållandet mellan nationerna gått upp och ner, och efter att det polska presidentplanet störtade i ryska Smolensk för två år sedan har det ställts inför en ny prövning. Den officiella haveriutredningen har visserligen slagit fast att kraschen var en olyckshändelse, men det är sannerligen inte alla polacker som accepterat den versionen. Många tror fortfarande att allt var en sorts planerat attentat, iscensatt av den ryska statsapparaten.

När det ryska landslaget kom till Polen för en vecka sedan checkade de in på Hotel Bristol i centrala Warszawa. Utanför möttes de av hundratals demonstranter. Några av dem höll upp en stor banderoll med texten: ”Kom ihåg Smolensk”. På en annan stod det kort och gott: ”Polens president – mördad i Ryssland”.
– Hoppas ni förlorar alla matcher, skrek en man på ryska.
– Ryska horor, vrålade en annan.

I natt har polska fans samlats och fört oväsen utanför det ryska spelarhotellet, försökt hindra dem från att sova ordentligt. Efter att ryska fans misshandlade polska publikvärdar i Wroclaw – och en grupp polacker sedan gjorde en revanschattack mot ryska supportrar i Lodz – har den uppiskade stämningen trissats upp ytterligare. Polska huliganfirmor har aviserat ”Bolshevik Bashing”.

Nu riktas alla ögon mot den ryska marschen, och syftet med den varierar beroende på vem du frågar. Enligt vissa är det bara en fredlig promenad till arenan, som inte skiljer sig från Camp Swedens tåg till Olympiastadion i Kiev. Andra menar att den hålls eftersom det är den 12 juni idag, en av alla dessa dagar vigda åt att fira Moder Ryssland. Och sedan finns de som hävdar att det är en ytterst välplanerad provokation, ett aktivt försök att göra politisk huliganism av fotboll. Alexej Lebedjev – journalist på ryska tidningen Moskovskij Komsomolets – är en av dem
– Många kommer att ha på sig kläder med kommunistiska symboler, för att reta upp polackerna. Och jag vet att det finns de som tänker veckla ut banderoller med texten ”Smolensk”, och kasta hundratals pappersflygplan i luften.

Lebedjev drar paralleller till matcher som spelats mot Finland och Tyskland de senaste åren, matcher som en del ryska fans försökt förvandla till fristående fortsättningar på Andra världskriget.
– I samband med matchen mot Tyskland fanns det jättelika flaggor som uppmanade till strid mot nazisterna på läktarna. Det var en skandal, men det vore ännu värre ifall de anspelade på flygkraschen i Smolensk nu. Det vore blasfemi. Minnena därifrån är så färska. De anhöriga till de döda är fortfarande inne i sina sorgeperioder.

Fotboll och politik hör inte ihop, menar vissa. Det har aldrig någonsin varit korrekt – men sällan lika osant som i Warszawa just idag.

**

Just det, sedan hade jag lovat er en snabbiografi om Alan Dzagojev också. Tvåmålsskytten från matchen mot Tjeckien är ju en intressant spelare på mer än ett sätt. Han är inte bara en framfusig tekniker – han är ju dessutom den enda spelaren i det ryska startelvan som kommer nere från de politiskt oroliga delarna nere i Kaukasus. Det finns väldigt få framgångsrika förebilder från de delarna av Ryssland, och därför har han blivit en viktig idrottsambassadör.

Alan Dzagojev är etnisk ossetier, född och uppvuxen i Beslan. Och tycker ni att det känns som att ni hört namnet på den staden förut är det dessvärre sant. Ni hörde med all sannolikhet talas om den i samband med ett av nutidshistoriens mer bestialiska terrordåd.

För åtta år sedan fick Tariel Dzagojev ett samtal på sin mobiltelefon. Det var en uppjagad granne, som berättade att tjetjenska terrorister hade tagit sig in på en av stadens skolor och tagit alla elever som gisslan.

Grannen hade hört att det handlade om skola nummer fyra, skolan där familjens 14-årige son gick. Panikslagen började pappa Tariel ringa runt för att få veta mer, men innan han hunnit få tag på mer information släntrade Alan Dzagojev in genom dörren. Det hade varit ett missförstånd. I själva verket var det skola nummer ett som var intagen av terroristerna.

Gisslandramat pågick sedan i flera dagar. När ryska säkerhetsstyrkor till sist gjorde sitt fritagningsförsök gick det fel. 334 personer dog. 186 var skolbarn, och väldigt många av dem tillhörde Alan Dzagojevs vänner, bekanta och lagkamrater.

Idag pratar Dzagojev aldrig om terrordådet och dess konsekvenser. Däremot pratar han väldigt ofta och väldigt mycket om Nordossetien, om Beslan, om hur mycket han älskar sitt hem nere i de kaukasiska bergen.

Ikväll spelar en stjärna från Nordossetien fotboll för ett ryskt landslag i Warszawa. Håll ögonen öppna. Fotboll förändrar sällan världen, men den berättar ofta en hel del om hur världen ser ut.

/Erik Niva