I detta nu vill jag att det svenska landslaget letar upp den största spegeln de överhuvudtaget kan hitta. Jag vill att de ställer sig framför den och frågar sig själva ett par saker.
Varför gjorde vi inte som vi hade sagt?
Varför höll vi inte det vi hade lovat? 

I spelartunneln – precis innan det var dags för att gå ut och spela andra halvlek – gav Zlatan Ibrahimovic ett sista kommando.
– Nu kör vi vårt spel.

Så långt in i matchen hade vi ju inte gjort det. Vi hade gått in i en EM-premiär på bortaplan och fallit tillbaka in i gamla svenska synder. Spelat riskfritt, spelat långt, spelat fegt. Bollinnehavet stod på magra 38 procent. Passningsprocenten på ynka 61,2 procent – sämst av alla i hela turneringen.

Vad hände egentligen med det nya svenska landslaget? Det som skulle gå ut till matcher med högt hållna huvuden och utskjutna bröstkorgar? Det som skulle styra matcher genom sin egen skicklighet?

Nu kör vi vårt spel, sa Zlatan, och vinklade själv in det där ledningsmålet som borde ha löst upp svenska nervknutar.

Vi körde inte vårt spel för det. Vi fick inte se något nytt svenskt landslag – men vi fick dessvärre se misstag som de där gamla svenska landslagen i stort sett aldrig begick.

Försvarsspelet på kvitteringsmålet är uselt. Jarmolenko får vrida in inlägget alldeles för enkelt, och Sjevtjenko tilläts komma loss på ett smått obegripligt sätt.

Men inte lärde vi oss någon läxa av det. Och inte hade vi blivit klokare av av alla elementära blunders vi gjorde under uppvärmningsmatcherna.

Försvarsspelet vid det andra ukrainska målet var fotbollskriminellt. Zlatan Ibrahimovic var ouppmärksam på ett fullständigt huvudlöst sätt, och Mikael Lustig skötte inte den enda enkla syssla han var satt på stolpen för att utföra.

Onödiga misstag. Idiotiska misstag. Kostsamma misstag.

Andrij Sjevtjenko kanoniserades och Olympiastadion detonerade. Johan Elmander och Olof Mellberg sköt över och Ukraina fick sin himlastormande hemmafest. De är absolut inget dåligt lag, och i fotbollssporten ingår att man ibland förlorar den här typen av matcher mellan två någorlunda jämnstarka lag.

Det är sättet vi faller på som smakar så beskt och bittert.

Vi förlorar när vi inte hade behövt göra det – på grund av direkt löjliga individuella fel – och vi förlorar med ett spel som inte skulle vara vårt.

Sett över hela matchen skapar vi egentligen bara chanser när vi vinner andrabollar, och när vi desperationforcerar.

”Make sure that you have no regrets”, heter det ofta i brittiska och amerikanska omklädningsrum, minuterna innan det är dags att spela stormatch. Se till att ni inte kommer tillbaka in här och ångrar er, känner att ni hade kunnat göra annorlunda.

Jag tror att många svenska spelare ångrar sig just nu. Jag tror att de känner att de inte gjort sig själva rättvisa, att de inte klarade av att hantera tillfället, att de inte höll vad de lovat varandra och oss andra.

De borde i allfa fall göra det.

/Erik Niva