En sak ska ni ha klart för er:

Bara för att vi har ett OS att kånka på betyder ju inte det att Gigi Becali står still. Steauas ägare, Rumäniens välgörare och hela fotbollsvärldens religiöse rådgivare har på sedvanligt nära håll övervakat den rumänska ligans första omgångar.

När Steaua kämpade sig till en onödigt svängig 4–3-seger borta mot Astra Ploiesti var han inte riktigt nöjd. Att domarna var emot honom – ”De rånar oss! Det är uppenbart att domarna är emot oss!” – var ju ungefär vad vi kunnat förvänta oss. Men det fanns en annan sak som störde honom mer.

Valeriu Lupus hår.

Lupu är 21 år gammal och back. Han hade blivit inspirerad av de rådande trenderna på toppfotbollens frisyrmarknad och rakat till en sådan där mohikanfrisyr. Om ni tror att Gigi uppskattar sånt så känner ni inte Gigi.

– Va?! Är vi på cirkus?! Om han inte klipper sig kommer han inte att spela mer. Satan kommer att straffa oss, och det är Lupus fel, dundrade presidenten.

Han är bra på att dundra, Gigi.Tränaren Laurentiu Reghecampf försökte försvara sin spelare, genom att säga att frisyrbytet varit hans idé (”Lupu är så blyg och snäll, jag bad honom ändra nåt”), men Gigi hade bestämt sig för att detta var Satans verk.

Och Valeriu Lupu?

Jorå, ett par timmar senare hade han ju rakat bort sitt hår. Steaua spelar kval till Europa League på torsdag, och man vill ju inte ha Satan emot sig. Eller Gigi, för den delen.

Så. Nu vet vi alltså vilken sorts frisyrer man behöver för att kunna spela fotboll. En annan sorts historia lånar vi från Brasilien, eftersom den ändrar vårt sätt att se på den här sporten en smula.

För att spela fotboll behöver man nämligen inte ens fötter.

I brasiliansk tv berättar de den hjärtesnörpande historien om Gabriel, 11, som föddes utan fötter. Han har spelat ändå. Han har dribblat, skjutit, passat och lekt, och när nättidningen Esporte Espectacular fick höra om honom bestämde de sig för att göra ett reportage om den fotbollsgalne lille grabben utan fötter.

FC Barcelona läste och såg, och bestämde sig för att lite uppmuntran var på sin plats. De bjöd in Gabriel till sin fotbollsskola i Rio, och under en vecka fick han vara med och träna med sina jämnåriga.

– Vi har aldrig haft ett fall som honom, men det är inget problem. Här finns plats, sa skolchefen Joaquim Estrada.

Om ni undrar hur Gabriel klarade sig så är ju svaret att han inte klarade sig.

Han gjorde väldigt mycket mer än så.

Ledarna vittnar om att han på många sätt var bättre än flera av de icke-handikappade talangerna, att hans motorik och koordination var på en sensationellt hög nivå. I samma skola gick en annan pojke, Joao, som åkte hem och berättade för sin pappa vad han sett.

– Hans historia är rörande. Joao berättade för mig om den här pojken, som saknade fötter men som spelade mycket bra, förklarade Anderson Luís de Souza för Sport.

Anderson är ju mer känd som Deco, och är van vid att se fantastiska små spelare i Barcelona-tröjor.

Någon som Gabriel hade han däremot aldrig sett. Och vet ni vad – det har inte ni heller.

/Simon Bank