Det är alltså här vi börjar om.

Erik Niva Hugo-hänger, jag hånglar upp sommar-Stockholm, EM är över och resten av livet tar vid där vi lämnade det. Kievs flygplats sög in oss som en överhettad dammsugare, spottade ut oss ett par helvetestimmar senare, och här sitter vi nu.

Med André Villas-Boas.

Jag ville inte ha Harry Redknapp – skicklig lagbyggare, driven transfertrixare, bristande taktiker, mediedarling, omodern – men jag var tveksam när Tottenham släppte honom. Inte för att jag ville ha Harry då heller, utan för att det kändes som ett steg tillbaka till svängdörrs-Spurs, utan linjer och utan riktning och utan kontinuitet.

Och… jo, här sitter vi nu med André Villas-Boas.

Vad jag tycker om det?

Att det är en djärv satsning, och att den känns logisk. Problemet är fortfarande att det finns ett underskott på sportslig kompetens i klubbens ledning, ingen stark visionär utan det klassiska engelska problemet med en manager som ska ha kontroll på allt och som lämnar ett hål efter sig när han försvinner.

Jag gillade André Villas-Boas i Porto, och han har naturligtvis inte blivit en sämre tränare av ett år i Chelsea. Ancelotti hade ett omöjligt uppdrag, och Villas-Boas fick ett ännu mer omöjligt.

Han skulle:

1. Generationsväxla.
2. Spela offensiv, underhållande fotboll.
3. Vinna allt.

Chelsea har kvar exakt samma problem – utöver att de vann Champions League med det gamla gardet. De måste fortfarande bygga om och bygga nytt. Di Matteo har inte löst någonting annat än att kånka hem den där bucklan med stora öron (vilket, i mina ögon, var en rätt okej problemlösning på kort sikt).

AVB var kanske inte ett direkt offer för Abramovitj, men han var definitivt ett indirekt offer för hans krav. I arbetsbeskrivningen ingick att göra sig ovän med hela maktcentrum i truppen, och AVB tog det på allvar. Han förklarade krig mot Ashley Cole, ställde sig öga mot öga med Terry, Lampard, Cech och Drogba. Nyförvärven misslyckades och var en rätt usel stödgrupp i det kriget, och alltså föll alltihop.

Om Villas-Boas visade en brist på känsla och ibland en brist på taktisk feeling så visade han framför allt integritet och tro på ett ledarskap.

Han är ingen Harry Redknapp – på väldigt, väldigt många sätt är han en anti-Redknapp; noggrann, modern, ung, mediefientlig – och om det är en negativ sak för många så ser jag i alla fall en hel del som är positivt i det.

Spurs är inte Chelsea. Dynamiken i klubben är annorlunda. Spurs är en klubb som inte vunnit särskilt mycket, med en mindre mäktig spelarkärna. Det borde rimligen vara enklare att styra spelargruppen på Spurs Lodge än på Cobham. Hans offensiva 4-3-3, som det såg ut i Porto snarare än i Chelsea, skulle kunna fungera om det köps in ytterligare lite fart och kreativitet (Gylfi, Vertonghen, jag skulle ju älska Daniel Sturridge och Perreira).

Är jag säker på att det är rätt lösning för Tottenham Hotspur Football Club? Nej, det är jag inte.

Är jag säker på att det är en av de bästa möjliga chansningarna klubben rimligen kunde göra? Ja, det är jag faktiskt.

/Simon Bank