Hur vet man att EM fortfarande sitter kvar i kroppen? Man trycker av klockan när den säger åt en att det är fotboll på tv.

Corinthians vann Copa Libertadores, Bocas sorgsna svit fortsätter, men om det var en natt för en ny brasiliansk historia så var det ju ännu mer en natt för en avslutad argentinsk.

När jag vaknade hade Juan Román Riquelme slutat spela fotboll i Boca Juniors.

Emerson Sheik sköt hem pokalen med två opportunistmål, och honom skulle man kunna skriva en bättre kriminalroman om. Emersons pappa fuskade med hans födelsepapper, kapade tre år av hans ålder, och han gav sig ut i världen på äventyr tills lagen kom ikapp och dömde honom till fängelse. Emerson har en lurig apa som husdjur, är anklagad för pengatvätt och att ha köpt smugglade bilar. Dessutom bets han lite i natt.

Emerson och Riquelme hade käftats en del före den här returmatchen, och de delar på rubrikerna idag.

En vann, en slutar.

Juan Román Riquelme ryktas vara sugen på ett sista äventyr i arabvärlden, men ska vi minnas honom så är det ju som Boca-legendar och som den som vred klockorna tillbaka i den här sporten. Han är en enganche, den gamla sortens nummer tio som spelade med insidan av huvudet lika mycket som med fötterna. När hela fotbollssporten strävat mot snabbhet har han stått någonstans en bit framför mittcirkeln med bollen under ena fotsulan och protesterat, som en senare Valderrama. Hans fotboll är den här (se hur han lufsar runt, han rör bollen tre gånger i det där svepet), inte den ultramoderna höghastighetskulten.

Jag minns när vi satt och såg Tyskland–Argentina i just det där VM:et, och José Pekerman plockade av Riquelme för att skicka laget hemåt istället. Riquelme hade varit svag och osynlig, men framför allt visade Pekerman att han slutat tro på bygget som lett honom hela vägen dit. Han gjorde ett defensivt byte, drog hem styrkorna, och förlorade både initiativ och match.

Har man Riquelme i laget måste man vara ett Riquelme-lag. Som Villarreal var under de första åren, när han bar dem hela vägen till himlens dörr, bara för att stöta på Jens Lehmann, där också. Boca Juniors har också, i nästan hela sin moderna era, varit just ett Riquelme-lag. När Olé skulle ranka de 107 viktigaste personerna i klubbens 107-åriga historia i höstas satte de alltså honom som nummer ett; före Palermo, före Maradona, före Tevez.

Riquelme är en av de stora konstnärerna i den moderna fotbollshistorien, och jag tyckte om vad Pelé sa om honom inför Libertadores-finalen.

Pelé är, 2012, vad Pelé är, men den här gången levererade han en distinkt hyllning, inte av kvalitén som Riquelme spelar med utan av något annat. Pelé sa:

– Adoro a Riquelme por la forma en que juega. Jag älskar Riquelme för sättet han spelar på.

Just så är det ju. I den här sporten har han varit en av de stora, men i sin sport har han varit den störste. I natt, efter sexton år med Boca, var det över. När Corinthians hade vunnit gick han runt planen och gratulerade var och en av dem, sedan gick han in i omklädningsrummet och berättade vad som skulle berättas.

När lagkamraterna släntrat ut till bussen, utan att säga ett ord, dröjde han sig kvar framför tv-kamerorna.

– Jag har sagt till presidenten att jag slutar. Jag älskar den här klubben, kommer för alltid att vara tacksam, men jag känner mig tom och har inget mer att ge, sa världens finaste nummer tio.

– Nu vill jag bara åka hem och krama min son.

/Simon Bank