Egentligen hade jag redan lämnat in.

EM var slut, semestern påbörjad. Och under den perioden gör jag överhuvudtaget ingenting som har med jobbet att göra, bortsett från att möjligen kontemplera faktumet att en Xabi Alonso kan hinna plöja en av Stefan Zweigs historiska novellsamlingar samtidigt som han skriver fotbollshistoria, medan jag själv inte anser mig ha tid att läsa så mycket som en Arne Dahl-deckare under en EM-månad.

Nåväl. Sedan kom det ett mail som fick mig att känna att det i alla fall var på sin plats att fatta tangentbordet för att säga morsning.

För några år sedan var jag i östra London och skrev ett reportage om en unik del av fotbollsvärlden. Framförallt fokuserade jag på lilla kvartersklubben Senrab FC, och utifrån mitt eget perspektiv var det en av de bättre texter jag skrivit. För er som inte känner till Senrab så är det alltså en av Europas allra främsta talangfabriker. De har fostrat mer än 100 professionella spelare – John Terry, Scott Parker, Jermain Defoe, Ledley King och Bobby Zamora, för att ta de som är mer eller mindre landslagsaktuella för stunden – men har nu kämpat mot undergången i mer än ett årtionde.

När jag var där hade de precis blivit utkastade från sitt högkvarter, och därmed blivit hemlösa ännu en gång.
– Under alla år har vi inte fått ett endaste pund i stöd från kommunen. Vi är helt utlämnade till oss själva, trots alla spelare vi fostrat och alla ungar vi har fått bort från gatorna. Det vi kan göra är att ta in pengar från medlemsavgifter, men samtidigt vill vi inte exkludera familjer som inte har råd. Ofta är det ju de som behöver oss bäst, menade klubbens centralfigur, Tony Carroll.
EM har ännu en gång satt ljuset på den moderna engelska fotbollens paradox; avståndet mellan en gnistrande yta och ett allt mer ihåligt innehåll. Hur kan så många starka klubbar med så mycket pengar fostra så få begåvade spelare? Situationen för Senrab FC för med sig en väldigt stor del av svaret.
– En tapet, det är vad Premier League-fotbollen är. Drar du bort tapeten ser du att väggen bakom är både murken, möglig och luktar illa.

Tony Carroll (längst upp till vänster), John Terry (till vänster om målvakten), Ledley King (till höger om målvakten), Jlloyd Samuel (näst längst upp till höger) och Bobby Zamora (näst längst ner till vänster).

I alla fall, det där mailet jag refererade till – det var skrivet av Gothia Cup-generalen Dennis Andersson. Han hade läst artikeln om Senrab, och reagerat som en vanlig, vettig fotbollsmänniska. Han tyckte kort och gott att det var för jävligt att det såg ut som det gjorde. Det här var dessutom en man som inte lät det stanna där – han såg till att försöka göra något åt saken.
”Tack för tipset om klubben Senrab från östra London som jag med nöje läste i en av dina artiklar. Tyckte lite synd om en sådan klubb. Producerar toppspelare på löpande band utan att få något för det. Och blir numera också brandskattade på varenda talang som fyllt 12 år. Så nu har vi bjudit hit dom. Fyra lag. Vi sponsrar med 170.000:-. Tony Caroll, deras andlige ledare, säger att detta är deras stora chans att få klubben på fötter igen. Känns rätt att ställa upp för en god sak”.

Händer det att jag tvivlar på solidariteten och sammanhållningen inom den så kallade fotbollsfamiljen? Jotack. Varje dag, mest hela tiden. Och därför betyder ju den här sortens exempel så oerhört mycket.

Fenomenalt.

För egen del ska jag akta mig för att ta i med storvulenheter om vad jag försöker åstadkomma med mitt journalistiska värv, men det är klart… Det känns rätt mycket bättre att göra sommar med den här episoden i huvudet än det hade gjort ifall det fortfarande hade ekat av tjattret om huruvida det spanska landslaget var roligt eller tråkigt.

Nu packar jag ihop. Dyker väl upp igen framemot mitten av augusti eller så.

Fram till dess kan ni ägna er åt att lära känna det här årets främsta sommarlåt – Free (I Am) med Tyler Lyle.

Keep the faith.

/Erik Niva