Det är ju bara att tacka så varmt och innerligt som det någonsin är möjligt.

För den här matchen, för den här turneringen, för den här fullständigt makalösa epoken.

I dagens tidning skrev jag att Spanien hade möjligheten att fullborda den största fotbollsprestationen jag upplevt under min livstid. Jag känner sannerligen inte annorlunda efter att ha sett dem lyckas.

Det här är det bästa landslaget som någonsin spelat fotboll, och jag är så oerhört glad över att jag har fått vara med och se dem sätta sin prägel på sporten vi alla bryr oss så oerhört mycket om.

Ovanför sin säng har Xavi Hernández en liten tavla med det där nötta gamla Bill Shankly-citatet om hur fotboll inte är på liv och död, utan något mycket viktigare än så. Själv gillar jag inte den där devisen något vidare – jag har sett den användas i fullständigt fel sammanhang alldeles för många gånger – men ändå tycker jag otroligt mycket om att den hänger där den hänger.

Xavi Hernández älskar fotboll. Älskar den. Och jag har verkligen fått intrycket av att han är omringad av tio lagkamrater som lyckats bevara den där grundläggande kärleken till det de håller på med.

Just därför tror jag faktiskt också att den där märkliga kritiken mot deras spelsätt har irriterat dem enormt, även om de hittills inte velat visa något utåt. Detta Spanien har ju nämligen aldrig varit ett sånt där resultat-till-varje-pris-lag. De har velat något mer med sin fotboll. De har försökt bevisa att det här inte är en sport som måste domineras av de största, starkaste och snabbaste killarna, utan att kloka huvuden och känsliga fötter faktiskt är ännu viktigare attribut.

När de gav sig ut på sin resa önskade alla dem lycka till. Men när de sedan nådde ända fram till målet fick de höra att de minsann var tråkiga, att de förstörde för sporten de försökte frälsa.

Vad kände Xavi Hernández och hans kumpaner? Som om massvis av människor påstod att den röda färgen plötsligt skiftat karaktär och blivit blå? Hur argumenterar man mot sånt?

Jag antar att man gör det på planen. Om man bara klarar av det så går man väl ut och utklassningsvinner en EM-final, efter en förstakvart som var bland det mest sanslösa jag överhuvudtaget har sett.

Italien har givetvis ingen som helst anledning att skämmas för sin insats. De gjorde ett rejält och tappert försök vid båda sidor om de första spanska målen, men var aldrig någonsin i närheten av att räcka till.

Visst kan vi skriva att den olyckliga skadan på Thiago Motta avgjorde matchen, men i realiteten var den avgjord ett gott stycke innan dess. Inför matchen hade inte Spanien släppt in ett enda mål på nio slutspelsmatcher. De hade inte minsta avsikt att släppa in två stycken på en halvtimme.

Folk och fä, tvivlare och troende – ni har precis sett historiens bästa fotbollslandslag demonstrera vad de kan.

Tacka för uppvisningen. Tacka för att ni har fått vara med och titta på.

/Erik Niva