Always on a plane or a fast train. Det går långsammare den här gången, på väg från Stockholm till Malmö, från AIK–Elfsborg till MFF–Blåvitt. Guldstrid och maratonmöte, det är grått och Sverige är målat med den murriga paletten.

Jag vet inte om det bara är jag som 70-talistminns det där barnprogrammet där huvudpersonerna åkte in i en människokropp i något slags sci-fi-psykedelisk mikrofarkost, råkade ut för en massa äventyr med den djävulskt maskerade planen att lära oss barn som tittade allt vi behövde veta om den mänskliga anatomin (möjligen utom allt man egentligen behöver veta om den mänskliga anatomin *blinkblink*§1).

I alla fall. Det är lite så det känns att sitta på ett tåg genom Sverige i september, som att rasa in på associationsresa i blodsystemet. Sverige, där ligger det. Det är som på Nationalmuseum.

Jag läser Lisa Bjurwald om den europeiska nyrasismen, jag läser Sydsvenskan och drar streck mellan texterna.

De ägnar tre sidor åt psykundersökningen som visat att Peter Mangs inte är allvarligt psykiskt störd, och alltså kan dömas till livstids fängelsestraff. Han säger sig inte vara rasist, men han sköt mot dem som inte såg pursvenska ut. Samma dag som Mangs greps spelade MFF hem sitt senaste SM-guld, med tio spelare som såg ut som dem som Mangs sköt på.

En annan text: Sydsvenskan intervjuar världskända, amerikanska sociologiprofessorn Saskia Sassen, en av globaliseringstankens största kritiker. Sassen berättar om den groteskt ökande ojämlikheten, om världsstäderna där manliga höginkomsttagare blir rikare och rikare, medan medelklassen hänvisas till serviceyrken och underklassen hänvisas till ingenting alls.

– Det finns en besatthet idag kring invandrare och att de skulle vara en del av problemet med den krympande medelklassen och ekonomin, när det i själva verket beror på att färre personer befinner sig i det ekonomiska systemet, säger hon.

En annan text: våldsamma demonstrationer i Aten. Brandbomber, tårgas, chockgranater. Generalstrejk, protester mot lönesänkningar och sparpaket.

En annan text: Spanien är splittrat. Urartade demonstrationer i Madrid. Gummikulor, många skadade. Uppror mot åtstramningar och krisåtgärder.

Ikväll är det nya, stora matcher i en liten liga. Häcken–HIF på Hisingen, MFF–Blåvitt i Malmö, och jag tänker lite på det vi diskuterade i veckan, det om skillnaden mellan att stå på en svensk läktare och att brinna för Juventus eller Manchester United.

Man kan inte köpa kärlek (den som har tid får förklara det för Ribéry och Rooney et concortes), och man kan inte ranka den heller. Det är precis lika äkta att älska Tottenham Hotspur som att gilla Gais (och gör ungefär lika ont).

Men på makronivå är det ju släkt med ett annat resonemang, om det som är nära och långt bort. Sassen säger:

– Pengarna som stora företag genererar bidrar sällan till stadens ekonomi utan hamnar ofta utomlands. Halvstora företag och medelklass spenderar i högre utsträckning sina pengar inom stadens gränser och det leder till fler jobb och bättre tillväxt.

Allsvenskan som en lägre medelklass, på glid utför, medan vi köper Viasat-abonnemang för att se när Arsenal möter Chelsea?

Om ett par timmar kommer vi få se en till fantastisk match i en vibrerande svensk serie. Malmö FF (Europacup-finalist) mot IFK Göteborg (dubbel Uefacup-mästare), med hela tabellen vidöppen i båda ändar.

Jag åker tåg och läser. Blir genuint ledsen när jag ser att rapporterna om Nices sista målskytt i cupen igår var fel, att det inte var Alexy Bosetti, blir upprymd av att Gazzetta dello Sport illustrerat en nyhet om rökförbud på de italienska arenorna med en bild av en Ilary Blasi som röker vackrare än någon människa rökt något någonsin. Om ett par timmar är det avspark igen, och sedan maler världen och fotbollsvärlden vidare.

En annan text: Trelleborgs FF har tvingats säga upp all sin avlönade personal. Andra meningen i ingressen:

”Krisen är total – men kan bli värre”.

/Simon Bank