A shot of JD, please.

Tre poäng mot ett svagt Reading var ovärderligt för att lätta på den blyväst som redan hunnit hängas på André Villas-Boas – men utifrån mitt perspektiv var det här en sån där match där prestationen gladde mig ännu mer än resultatet.

Det stora problemet i hemmamatcherna mot West Bromwich och – framförallt – Norwich har inte varit att vi tappat poäng. Det har varit att vi spelat helt utan flyt, flärd och fantasi, att vi sett ut som ett lag för fjortonde- snarare än fjärdeplatsen. Annat nu. Matchen igår gav de där tre poängen, men framförallt gav den oss rätten att drömma tillbaka.

Och just det ja. Så gav den ju oss skyldigheten att blogga.

Allt det där tekniska saknar fortfarande en klar och tydlig lösning, men det får vara som det är och bli som det blir. Viktigast är att jag faktiskt känt av någon form av tomrumssaknad under veckorna som jag förvägrat mig själv tillgång till det här forumet.

Historier som förtjänat att höras har fått gå oberättade.

Bruce Springsteen har ju pratat om de två bästa dagarna i hans liv – ”dagen då jag först tog upp gitarren, och dagen då jag sedan lärde mig att lägga ner den” – och jag förstår alldeles för väl vad han vill säga med det. Jag jobbar för mycket, låter arbetet bli en för stor del av mitt liv. Men det är inte bloggens fel, eller det behöver i alla fall inte vara det.

Ska jag nu prioritera annorlunda är det inte bloggen som ska försvinna. Istället kanske jag får lov att säga nej till någon föreläsning i Forshaga eller någon frågehög från en gymnasielev som vill ha hjälp med sitt specialarbete.

Ledsen för det i så fall, men nu är det dags att få fart på det här, att blicka fram mot den första Champions League-veckan genom att minnas 26 år tillbaka i tiden.

Det var i maj 1986 Helmuth Duckadam gjorde den enskilt viktigaste individuella insatsen i Europacupspelets historia. Steaua Bukarest spelade final mot Barcelona, och lyckades släpa matchen hela vägen till en straffläggning.

Där tog Duckadam över. Fyra straffar – fyra räddningar. Den första och enda Europacupen någonsin till Rumänien.

Helmuth Duckadam åkte till hemstaden Semlac för att semesternjuta. Han drog dit som nationalhjälte och kom tillbaka som krympling.

Bara några dagar efter Europacupfinalen hade en molande smärta i högerarmen blivit så stark att han blev tvungen att söka akut läkarvård. Det visade sig vara ett elakartat artärbråck – potentiellt livshotande – och efter åtta timmars operation var Helmuth Duckadams elitkarriär över.

I Securitate-kommunismens Rumänien flög ryktena snabbt, och när inte Duckadam kom tillbaka till Steaua-målet trodde många att han hade blivit utrensad av regimen. Det hette att Ceausescu-sonen Nicu blivit så avundsjuk på målvaktens sjärnstatus att han hade låtit skjuta honom i händerna.

Så var det nu inte, men det gjorde inte Helmuth Duckadams liv så värst mycket lättare ändå. Muren föll och diktaturen störtades, men armen fortsatte värka och fotbollsspelaren som inte kunde spela fotboll fick det allt svårare med ekonomin.

Strax efter millennieskiftet blev han ifråntagen sitt hus. Ytterligare något år därefter kände han sig tvingad att sälja sin käraste materiella ägodel, målvaktshandskarna han använde i Sevilla ’86. ”Jag accepterade ett internetbud på några tusen euro, och sålde dem trots att jag ångrade mig innan affären ens var genomförd”.

2005 verkade det till sist som att lyckan vände för Helmuth Duckadam. Han vann högsta vinsten i ett green card-lotteri, och fick alltså möjligheten att emigrera till USA och börja ett nytt liv där. Kruxet var bara att han inte trivdes något vidare med det där nya livet. ”Den amerikanska livsstilen passar inte mig. Jag beslutade mig snabbt för att åka hem igen”. Om något blev kvar i USA? Jo, Duckadams fru och dotter valde båda att stanna. Skilsmässan blev oundviklig.

De senaste åren har jag inte hört så mycket om Helmuth Duckadam, men i slutet av förra veckan dök han så upp igen. Tyvärr gjorde han det då han höll en presskonferens på Spitalul Militar, militärsjukhuset i Bukarest.

Vid hans sida satt en doktor som allvarligt förklarade läget. Artärbråcket gav inte med sig, utan förvärrades. Duckadam hade drabbats av en serie komplicerade blodproppar, som inte den rumänska sjukvården klarade av att hantera. Han behövde hjälp av utländska specialister – såna som kostade pengar – annars skulle den gyllene straffräddararmen kanske behöva amputeras.

Duckadam satt bredvid doktorn, tog in det han sa och började gråta. ”Varje dag vaknar jag med en skräck för att det ska gå riktigt illa. Det har varit så i 26 år, och det nöter ner mig. Jag känner nästan för att ge upp efter all den här smärtan. I 53 år har jag gjort min plikt gentemot Rumänien och… nu tycker jag att det är dags att Rumänien gör sin plikt gentemot mig”.

Men – är det här verkligen rätt tonläge för att nystarta bloggen? Sorg, smärta och rälig rumänsk misär? Nä, så kan vi ju inte ha det. Istället ska vi väl försöka fösa Simon Bank tillbaka in i ringen – och vilket lockbete skulle då kunna vara bättre än självaste Gigi Becali?

När journalisterna bad Steaua-patriarken om en reaktion på situationen så såg han inte problemet. Hade inte Rumänien råd med vården som Helmuth Duckadam behövde? Nähä, och vad spelade det för roll? Gigi hade råd.

”Han behöver inte Rumänien. Så allvarligt verkar det inte vara. Det är väl en operation i armen – inte i hjärtat? Om han behöver pengar för en operation eller något så är det inga problem. Jag betalar”.

Och så var det med det. Allt var väl i världen, Rumänien fortsatte att snurra fram på sin oroliga bana genom hösten 2012.

/Erik Niva