Men dra mig baklänges på en liten ranglig, rosa skrangelvagn. Det händer grejer där nere i syd.

När jag skulle skriva lite helgläsning till söndagstidningen så valde jag att ringa in italiensk fotbolls mest excentriske president (jagad av Massimo Cellino, de har konstigt vatten ute på öarna).

Palermos Maurizio Zamparini är urtypen för den där sortens klubbledare eller samhällspelare som är underhållande att titta på lite på avstånd, men som någonstans är ett tecken på en långsamt pågående upplösning. Ni känner till sorten. Att vi ironiserar kring Gigi Becali betyder ju inte att vi inte förstår att det är tragiskt att han har ett land och en klubb att leka med.

Ja, så jag skrev ett porträtt av Zamparini. Berättade om tränarna han sparkat, företagen han byggt och spiritualismen han är svag för. Jag snuddade vid Palermos historia, vid Cosa Nostra och klanerna, det sportsliga förfallet.

Jag trodde bara inte att det skulle vara precis så vältajmat, alltihop. I veckan som gick kallades Rino Foschi in till förhör, liksom ett par ex-spelare, för att prata om eventuella affärer som maffian gjort eller försökt göra med fotbollsklubben Palermo. Foschi var sportchefen som häromåret fick ett avhugget gethuvud hemskickat som ett meddelande. Och idag har Zamparini hållit presskonferens för att tala om att han tar ett steg tillbaka, att han lämnar ifrån sig ansvaret för sin klubb till Catania-byggaren och Argentina-vännen Pietro Lo Monaco.

– Med tanke på krisen vill jag ägna mer tid åt mina företag, förklarade Zamparini.

Hans stora hjärta går inte att ifrågasätta, men till slut valde han att i alla fall ta ett halvt steg tillbaka (vi får se hur det går). Det var på tiden.

Och om ni nu vill läsa det där dokumentet så finns det ett par centimeter ner, framfiskat från andra sidan betalningsväggen.

Hur kan en president sparka arton tränare på tio år?
Palermo vet.
Vad Palermo undrar är något annat:
Hur kan en klubb behålla en president som sparkar arton tränare på tio år?

Sevegliano, högt uppe i nordöstra Italien, är inte mycket mer än en järnvägsstation och en fotbollsplan.
När Maurizio Zamparini växte upp, på 40-talet, var det å andra sidan allt han behövde. I stationshuset bodde hans morfar, en kort promenad därifrån fanns den lilla tvårumslägenheten han och hans familj trängdes i.
Och från lägenheten kunde han se rakt ner på fotbollsplanen.
– Det fanns inte en dag då jag inte var nere på planen och spelade, har han berättat.
– Jag hade traktens första läderboll, jag fick den av en morbror som var i Skottland.
Det ena gav det andra.
Den som hade bollen hade makten. Den som hade makten bestämde.
– Det är klart att det var jag som delade upp spelarna och valde lag, förklarar Maurizio Zamparini.
Det har gått sextio år sedan han lekte fotboll hemma Friulien, men allt har inte förändrats.
•••
•••
Efter att Palermo inlett säsongen med två raka 3–0-förluster – mot topplagen Napoli och Lazio – ville klubbens president göra en sak tydlig när det gällde tränaren Guiseppe Sanninos status:
– Sannino är min tränare, han sitter säkert. Låt oss ge honom lite lugn och ro, så kommer vi få se resultat, sa Maurizio Zamparini.
En match senare hade Sannino fått sparken. Zamparini gick ut i direktsänd radio och kallade det ”ett hemskt misstag” att ens ha anställt honom.
Det anmärkningsvärda var att det inte var anmärkningsvärt.
Zamparini har sparkat minst en tränare per säsong de senaste åtta åren, Gian Piero Gasperini som nu tar över är Palermos sjunde tränare sedan 2011.
– Det är min karaktärs fel. Jag är egen. Mina andra aktiviteter gör att jag inte har kontakt med laget under veckorna, och inte ens ser matcherna. Jag får alltså en bild genom mina medarbetare, och ibland reagerar jag impulsivt, har Zamparini förklarat.
Hur är det ens möjligt? Hur kan det komma sig att han inte jagats bort?
När kritiken blåste upp till stormstyrka i veckan gav vicepresidenten Gugliellmo Miccichè en motbild:
– Alla riktiga supportrar vet att den här föreningen inte skulle finnas om det inte vore för Zamparini.
•••
•••
I somras var det exakt tio år sedan Maurizio Zamparini tog över Palermo.
Han hade precis sålt sitt livsverk – varuhuskedjan Emmezeta – för nästan fyra miljarder till franska Conforama, och efter femton år som president i Venezia hade han tröttnat på lokala politiker som satt stopp för hans visioner om ett modernt, engelskinspirerat arenabygge.
Han hade kikat på Genoa, funderat på ett krisande Napoli, drömt om sin barndoms Udinese – men till slut tog han i hand med dåvarande Roma-presidenten Franco Sensi, som hade en klubb att sälja.
Sensi fick 15 miljoner euro. Zamparini fick Palermo.
Vad de tyckte på Sicilien?
De fruktade att han bara var ute efter mark för att bygga nya varuhus. De misstänkte att han rentav var en bulvan för maffian.
När Zamparini kom hade Palermo inte spelat i Serie A sedan 1973. Under 80- och 90-talet hade maffian gått svängar runt och in i klubben. Förre presidenten Gaspare Gambino hade varit det som Casa Nostra kallar ”uomo d’onore”, och knuten till maffiabossen Pippo Calò.
I den miljön var en nykomling tvungen att visa sina intentioner snabbt och tydligt.
Zamparini plockade med sig halva Venezias trupp, han köpte spelare för dyra pengar och hängde med kompisen Pietro Grasso, åklagare i Palermo och maffians fiende nummer ett.
Vänskapen med Grasso (som idag är nationell maffiaåklagare) var en garant för att klubben stod fri från Cosa Nostra. Resultaten på planen var ett bevis för att de menade allvar.
Zamparini offrade 300 miljoner för att föra upp Palermo i Serie A.
Ja, och ett par tränare också.
•••
•••
Vem är egentligen mannen som sparkar tränare?
En driven affärsman, förstås. En övertygad katolik, som tror på själavandring och spöken och studerar new age (han har köpt ett hus i Egypten till sin andra hustru, hon ville komma nära magnetiska kraftfält för att komma i kontakt med övernaturliga fenomen). Ett nervvrak, som ofta följer Palermos matcher via radion, sittandes i en taxi. En rufflare som anklagats för korruption i samband med ett varuhusbygge i Kampanien.
Maurizio Zamparini är mest av allt en buffel, som kombinerar otäcka drag med charmanta.
– Vi presidenter älskar att synas, erkänner han.
– Det är som vi säger på Sicilien: Att bestämma – det är till och med bättre än att knulla.
Och när Zamparini bestämmer så bestämmer han alltså ofta att allt är tränarens fel.
Vi kan väl snabbspola de senaste två åren, för att få en bild av ett ledarskap?
Våren 2011: Zamparini sparkar Delio Rossi för att han ”saknar ballar”, och ersätter honom med Serse Cosmi, som han sedan sparkar eftersom han ”är fundemantalt svag” och ersätter honom – med Rossi.
Hösten 2011: Zamparini anställer Stefano Pioli.
– Jag slår vad om att han blir kvar i tre år, och sen yttrligare två, säger Zamparini.
Pioli får sparken innan säsongen ens börjat. In kommer ungdomstränaren Devis Mangia.
– Jag ser en lång och framgångsrik framtid för honom, säger Zamparini. Han kan bli vår Arsène Wenger.
Mangia får sparken före årsskiftet.
Ingen går säker i Zamparinis klubbar. Han sparkade förbundskaptenen Cesare Prandelli i Venezia, han har sparkat unga tränare och gamla, och tränare som Delio Rossi och Francesco Guidolin har han sparkat flera gånger om.
När Giuseppe Sannino fick sparken förra helgen var det inte bara supportrar som tyckte att det gått alldeles för långt.
– Zamparini blir förälskad lika snabbt som han gör slut. Vilken poäng är det med att sparka en tränare efter tre omgångar? sa Delio Rossi.
Presidenten själv var ännu mer direkt.
– Om jag tänkte på hur mycket pengar jag lagt på tränare så skulle jag vilja skjuta mig.
Maurizio Zamparini beklagade sig över fotbollens uppdrivna löner, och lovade att den nye tränare Gian Piero Gasperini (som han tidigare dömt ut både som människa och tränare) i alla fall kommer att sitta kvar säsongen ut.
Om det är troligt? Inte speciellt. Palermos trupp är illa anpassad till Gasperinis 3-5-2, och Zamparini är illa anpassad till tålamod.
I tisdags morse möttes klubbens personal av protestbanderoller runt stadion la Favorita. Supportrarna hade fått nog, budskapet gick inte att misstolka. Den mest kärnfulla banderollen innehåll bara två ord:
Zampa esonerati!
Supportrarna ville helt enkelt att Zamparini skulle sparka den ende han inte sparkat ännu.
Sig själv.

KÄLLOR: Fuori Gioco av Gianfrancesco Turano, Il Palermo Racconta av Bagnati/Maggio/Prestigiacomo, Corriere dello Sport, Gazzetta dello Sport, Tuttosport, la Repubblica, France Football.

/Simon Bank