Jag antar att det är det här som de kallar marknadsekonomi.

På vägen ner mot Madrid stötte jag ihop med en klunga Man City-fans som fortfarande var uppfyllda av overkligheten i att de skulle till Bernabéu. De såg det som en en-gång-i-livet-möjlighet – kunde inte ta till sig att det var deras nya vardag – och en självklarhet att vara på plats.

Det fick kosta vad det kosta ville, och jodå… Det kostade.

Man City-fansens sektion på Bernabéu ligger på den norra läktaren, högt uppe bland molnen. Platserna där tillhör arenans allra sämsta, och för en biljett dit hade de här grabbarna betalat 75 euro var. Ordinarie pris. Ingen rabatt för barn och ungdomar.

Enligt en viss sorts ekonomisk logik är det här ett fullt rimligt pris, kanske till och med lite för lågt. Manchester City har nämligen sålt alla de 3 600 biljetter de tilldelats. Smärtgränsen var alltså inte nådd. Det hade gått att höja priset ytterligare, tjäna ännu mer pengar.

Bevisligen finns det 3 600 Man City-fans som tycker att de här biljetterna är värda de här pengarna – så vad är då problemet?
Onekligen klarar Liverpool av att fylla Anfield vid varje hemmamatch – trots att genomsnittsbiljetten ökat i pris med mer än 1100 procent sedan Hillsborough – så vad finns det då att diskutera?

Jo, det ska jag berätta. Om Tottenham någon gång skulle spela Champions League-final (haha) så skulle klubben förmodligen tilldelas ungefär 25 000 biljetter. Utan tvekan skulle det då gå att hitta 25 000 Spurs-anhängare som – om det krävdes – skulle vara beredda att betala 20 000 kronor för en av de här biljetterna. Jag skulle själv vara en av dem.

Det innebär inte att biljetterna borde kosta 20 000 kronor styck.

Det betyder inte att de som har pengar ska pressas hela vägen till kreditgränsen – och framförallt betyder det inte att alla de som inte har de ekonomiska möjligheterna ska exkluderas från läktarna.

Alla ska ha rätt till vård, skola och omsorg. Alla ska tamejfan även ha möjlighet att gå på fotboll.

Om nu efterfrågan överstiger tillgången så måste platserna på en läktare fördelas på något sätt, det fattar jag också. Jag vägrar bara acceptera att den fördelningen enbart ska utgå ifrån någon sorts fotbollskapitalistisk herren-på-täppan-princip, där det enda som betyder något är hur stora ekonomiska muskler du har.

Framförallt de engelska klubbarna har ju experimenterat med en sorts lojalitetssystem, där trogna supportrar står först i den virtuella kön vid biljettsläppen. Det låter okej i teorin, men är på väg att bli verkningslöst i praktiken.

Ska du se Man City på Bernabéu idag kostar det mer än 600 kronor.
Ska du se Chelsea på Emirates till helgen kostar det drygt 750 kronor.
Skulle du följa Man United in på San Mamés i våras kostade det nästan en tusenlapp.

Inga alternativ, inga diskussioner. Har du inte de slantarna skramlande i byxlomman blir det helt enkelt inga attraktiva bortabiljetter för dig. Då kvittar det hur många skitmatcher du kämpade dig igenom för 20 år sedan och hur många lojalitetspoäng du har idag.

Undan med dig. Det står rikare människor längre bak i kön.

När det pratas om spelarlöner utifrån någon sorts bredare perspektiv brukar alltid en och samma jämförelse krypa fram. Är det verkligen rimligt att en centerforward tjänar mer än tusen sjuksköterskor? Och nä, det är naturligtvis inte moraliskt försvarbart – men det är samtidigt också ett exempel som saknar orsaks- och verkanssamband.

En mer konkret och relevant fråga är ifall det är rimligt att en centerforwardslön ska innebära att tiotusentals supportrar inte länge har någon praktisk möjlighet att komma in på arenan där han spelar.

/Erik Niva