Omslagspapper. Suddgummi. Blyerts. Äpple till fröken. Erik Niva ivägskickad på språkresa.

Jo, det kan väl möjligen vara så att det blivit dags för terminstart.

När Champions League trummade igång igår stod jag i regnet och elljuset på en fotbollsplan med dobbskor och värmeliniment på. Det var inte lika mycket ett val som det var en livsnödvändighet. På väldigt många sätt grundas min kärlek till den här sporten i allt den får oss att förstå och alla dörrar den öppnar till världen och andra världar.

Men allra längst in? I grunden?

Då kommer inget någonsin att ersätta den kristallklara renheten i att slå en 40-meters crossboll som landar precis där den ska.

Det där är en sån där sak som man, Ingemar Stenmarkskt, inte kan förklara för en som inte begriper. Man vet eller vet inte. I vintras var jag hemma i Kinna, mitt Kinna, och fick chansen att prata med ett gäng småkillar som spelar i min gamla klubb. De skulle ha en upptakt av det ena eller andra slaget, vi snackade i en halvtimme eller så, deras tränare förklarade att det här var ett viktigt år för dem. Tidiga tonår, allt annat som lockar, flera som funderar på vad de ska göra med sin fotboll.

Jag tror inte att de lyssnade så noga, det enda av värde jag hade att säga var att de skulle passa på att njuta. Ta vara på allt. Att de borde förstå att de aldrig i hela sitt liv kommer att hitta något som liknar lyckan i att träna, spela, leka, sträva med sina kompisar i ett fotbollslag.

Det är klart att de inte fattade det. Den sortens tacksamhet kommer alltid efteråt, en septemberkväll i elljus och regn när man skulle kunna betala halva sin månadslön resten av livet för att alltid kunna fortsätta så här; springa, svettas, slå en crossboll.

Jag kommer förmodligen aldrig att vara lika okomplicerat lycklig som jag var när jag var fjorton och lekte liv på Viskavallen, med vännerna där, med en lagledare som var trettio år äldre men barnsligast av alla, som avbröt träningarna för att visa hur man dribblade eller hur jävla enkelt det är att träffa ribban från trettio meter om man bara har en känslig vänsterfot.

Hur som helst. I veckan som gick var jag i Kinna igen, i kyrkan den här gången, och sa hejdå till Inge. Han med den känsliga vänsterfoten.

Det stod ett foto på kistan, vi var väl ett sjumannalag som stod runt och vi hade blivit tjugo år äldre allihop. Familjefäder, ingenjörer, arbetande, ansvarstagande. Tyngre, på alla sätt.

Vi öppnade dörrarna till femton år när vi växte ihop till ett lag och växte upp till människor, sedan stängde vi varsamt dörren om Inge som var med och ledde oss dit.

Och ”tack” räckte ingenstans.

•••
•••

Ja, det var mitt och mina.

I fotbollsvärlden snurrar ju hjulen på, och eftersom jag bara hann se de sista tjugofem minuterna igår och hamnade framför Real Madrid–Manchester City så var det ändå ganska väl valda minuter.

Idag går vi vidare, och mitt i det mediala flödet så finns det två parenteser som kan vara värda att bära med sig ut i Europa. Ikväll är jag mest intresserad av att se hur det nya Juventus kan tänkas se ut när de möter det nya Chelsea.

Bra, gissar jag, eftersom Antonio Conte och Beppe Marotta byggt sitt lag på principer som borde fungera alldeles utmärkt även ute på de största scenerna; fysik, frenesi, fart.

Det är ju bara det att Conte i heller ikväll kommer att få se sin skapelse på särskilt nära håll. Ni känner till att han är avstängd för att ha låtit bli att rapportera oegentligheter i samband med en Siena-match, och ni vet att han ersätts av en annan gammal Puglia-pojk som heter Massimo Carrera.

Vad ni kanske inte vet är att det finns skuggor över Carrera, och att det är svårt att föreställa sig hur han hanterar dem.

Massimo Carrera älskar också känslan i en perfekt slagen crossboll, det var därför han aldrig ville sluta spela. Han gjorde sin sista match som proffs när han var 44, i Serie C2 med legendariska Pro Vercelli. Carrera spelade i Trapattonis och Lippis Juve, som ytterback bakom bland andra Conte, och tog sig upp genom u-hierarkierna i Juves ledarstab.

Han vet hur Conte tänker, det är en självklar fördel nu när han står där som Contes förlängda arm vid sidlinjen. Det jag undrar är hur Carrera själv tänker kring det som hände nyårsnatten 2010, för två och ett halvt år sedan.

Carrera hade firat in 2011 tillsammans med vänner till familjen, när han satte sig i sin Mercedes för att åka hem. Klockan var en bit efter tre, han hade hustrun Pinuccia bredvid sig och var på väg på A4, mellan Bergamo och Milano.

Chiara Varani och Patrizia Paninforni, två 23-åriga tjejer från småorter utanför Bergamo, var också på väg hem. De satt i en Ford KA med sina vänner, när deras bil knuffades till av en Fiat, och föraren tappade kontrollen.

Fyra bilar hann inte väja. Massimo Carrera bromsade inte när hans Mercedes med full kraft for rakt in i Forden. Nio människor skadades i krocken. Chiara Varani och Patrizia Paninforni hade inte en chans, de avled samma natt.

Carrera klarade sig, men hans hustru förlorade delar av ett par fingrar. När polisen gjort sina tester kunde de konstatera att Carrera varken kört för fort eller haft otillåten mängd alkohol i blodet. Hur det kunde komma sig att han inte hunnit sakta ner före krocken blev ett fall för den följande utredningen.

Rättsprocesserna i fotbollsvärlden har, trots stundtals extremt komplicerade bevisförhållanden, gått ganska snabbt. För Massimo Carrera har det däremot gått mycket långsamt. Både han och de andra inblandade förarna är misstänkta för dråp, men fallet har skjutits upp. Sent i våras informerades det om att processen skulle gå vidare i slutet av september. Idag är det den 19 september, och Massimo Carrera ska ut och leda Juventus på Stamford Bridge.

Oavsett vad som hänt och händer så är det enkelt att förstå att vi inte kan förstå hur hans senaste år sett ut.

•••
•••

En sista sak, då. I den moderna fotbollen får stjärnorna rubrikerna och skandalerna notiserna.

När jag skrev krönika inför Champions League den här gången så handlade den om att det här är det första kännbara steget in i Financial Fair Play. Medan vi ifrågasätter PSG:s siffror och funderar över Manchester Citys trixande – för att plocka två ur högen – så kan det vara värt ett ägna ett par minuter åt en förbisedd nyhet som Bloombergs Alex Duff jobbat fram i veckan.

I våras åkte Deportivo Maldonado ur den uruguayanska andraligan efter en usel avslutning.

Det anmärkningsvärda med det är att det är ett rätt dåligt resultat för en klubb som de senaste åren haft bland andra Marcelo Estigarribia (Samdporia, på lån från Juventus), Alex Sandro (Porto), Ivan Piris (Roma) och Brian Montenegro (ex-West Ham) i sin ägo.

Så – finns det en enkel förklaring?

Jo, det gör ju det.

Estigarribia, Sandro, Piris och Montenegro har sammanlagt spelat exakt noll (0) matcher för Deportivo Maldonado.

I jakten på nedskurna utgifter har klubben förvandlats till en papperskonstruktion, en tunnel mellan sydamerikanska säljare och europeiska köpare, för att komma åt den lägre uruguayanska skattesatsen. Säljande klubbar har helt enkelt skrivit över sina rättigheter till Maldonado, som i sin tur lånat ut spelarna till nästa klubb. På samma sätt köpte Porto Hulk (nu i Zenit, som bekant) från uruguayanska CA Rentistas, där han heller aldrig spelade en enda match.

Och vad betyder det här?

Tja, till att börja med är det ytterligare ett bevis på hur outvecklad fotbollen är som affärsverksamhet. Att klubbar letar kryphål är en sak, att den organiserade brottsligheten ser sporten som ett område där de kan göra om svarta pengar till vita är en annan.

Duff citerar Mark Goddard, ansvarig för Fifas kontroll av transfers, som säger att ”fotbollen är den sista delen av den kommersiella världen där stora summor kan flyttas runt utan översyn eller kontroll”.

Det är fortfarande inte fastställt om processerna runt Maldonados affärer är straffbara, eller bara tveksamma. Fotbollen skenar, juridiken jagar. Halvmiljardsspelare säljs av klubbar där de inte ens spelat, tredjedivisionslag förvandlas till skuggor av en skugga där storklubbar kan driva igenom affärer.

Det blir en notis i tidningen. Under tiden tittar vi på Champions League.

/Simon Bank