Written Lies, Twisted Lies
avInte fick jag gå på Vågen och dansa mig en låt, inte fick jag äta kyckling – men tack vare BK Häcken och en svensk klack blev det en fin fredag ändå.
Från Hisingen kommer allsvenskans just nu bästa fotboll, och undantaget en unken gammal ramsa från ett litet segment av klacken (den om Samir Bakaou: nostalgisk rasism är fortfarande rasism) höll Djurgårdssupportrarna den där sortens klass som lär, eller i alla fall borde, spridas världen över via youtube.
De stod alltså kvar och sjöng i nära en halvtimme efter slutsignalen, inför en tom arena.
Igår skrev jag om det.
Idag tänkte jag skriva om en annan sorts supporterskap, och jag tänkte be er läsa utan att se det som det mest könsrollscementerande sedan ni läste Lilla Fridolf på det ena eller andra utedasset.
Okej? Okej.
Det var Repubblica som gav oss en notis i veckan, om en händelse för närapå precis ett år sedan. En femtioårig Inter-supporter från Pavia kom hem till sin familj med en upprivande berättelse. Han hade blivit rånad av fyra ynglingar, maskerade och beväpnade med kniv hade de tvingat av honom 300 euro.
Mannen var uppriven, förstås, och hade redan hunnit gå till polisen och anmäla saken.
Det hela var en stor sak för den enskilde, det kan man förstå. Det var däremot ingen jättesak för polisen, det kan man också förstå. Men eftersom de tog sitt yrke på allvar bad de ändå mannen komma tillbaka till stationen efter att ha studerat föreliggande bevisning.
Och där någonstans började bilden krackelera.
Var det verkligen sant, alltihopa? Till slut orkade inte femtioåringen hålla fast vid sin ursprungsversion. Till slut valde han att berätta vad som egentligen hänt.
Han hade ju inte blivit rånad. Han hade handlat.
Eftersom han höll på Inter kunde han inte låta bli att fynda i en sportbutik, för 160 euro hade han köpt en blåsvart huvtröja och Julio Césars målvaktströja. Resten av pengarna hade han lagt på cigg och lite annat, och när han handlat färdigt insåg han hur illa ute han var.
Hur i hela världen skulle han kunna förklara för sin fru att han lagt 1500 spänn på Inter-tröjor?
Det bästa svar han kommit på var alltså att hitta på fyra unga män, knivar, ett rånöverfall och en polisanmälan. Höga poäng för kreativitet, låga poäng för intelligens.
Idag är det ett år sedan polisen själv anmälde en femtioåring från Pavia för att ha hittat på ett brott som inte fanns. Och imorgon möter Inter Siena.
Det är ju möjligt att det finns något litet tragiskt korn i den där berättelsen, så jag tänkte komplettera med en annan, egen, på samma tema: fotboll, Inter, lögner.
När jag växte upp hade min pappa en konstnärskollega – vi kan kalla honom Lorenzo, eftersom han inte heter så – som höll på IFK Göteborg. Lorenzo hade spelat i klubben, aldrig i a-laget vad jag vet, men det berättades att han en gång nickat in en hörna som han själv slagit.
Hur som helst, när Blåvitt skulle möta Inter i Uefacup-kvarten 1987 hade Lorenzo hamnat lite trångt till. Han hade, av det ena eller andra skälet, ingen biljett till matchen. Han hade heller ingen avsikt att acceptera att det var så det förhöll sig.
Eftersom han var en väldigt skicklig grafiker, med fri tillgång till en tryckpress, fick han en idé. Eftersom han dessutom var kort, svartmuskig och utrustat med vad som bara kan beskrivas som en italofil mustasch, fick han en idé till.
Lorenzo – som alltså inte heter Lorenzo – skred till verket vid sin press, tryckte ett väldigt litet visitkort med raka, fina bokstäver, och när det väl var dags för match övade han in ett par italienska meningar och tog sig till pressingången vid Nya Ullevi.
Väl där lämnade han fram sitt egentryckta presskort, vevade med armarna och förklarade att det måste blivit något fel om hans namn inte stod med bland de ackrediterade journalisternas.
– Lorenzo Pocco, da Milano Express!
Eftersom den svenska preskriptionstiden för brott som ger livstids fängelse är 25 år kan jag ju avslöja att det gick vägen.
Det är i år 25 år sedan IFK Göteborg spelade 0–0 mot Inter. Lorenzo Pocco från Milano Express såg, så vitt jag vet, matchen från pressläktaren.
/Simon Bank