Tre månader senare.

Tillbaka i Ukraina, tillbaka i det Donetsk där landet numera styrs i praktiken. Nästa vecka är det parlamentsval, och ingen tror något annat än att det sittande styret förstärker sitt grepp. Några timmar härifrån sitter Julia Tymosjenko fortfarande fängslad. EM kom och gick, utan att särskilt mycket egentligen hände med Ukraina. Den här gången förändrade faktiskt inte fotbollen landet.

Jobbet var redan gjort, matchen redan avgjord.

Tillhör du dem som tycker att Ukraina utvecklats åt fel håll de senaste åren? Att det auktoritära oligarkstyret blivit starkare, att demokratiseringen bromsat in? Well, jag kan inte erbjuda er någon särskilt positiv framtidsprognos, men jag kan i alla fall ge er en syndabock att peka era fingrar mot. Skulden ligger – givetvis – hos den tyske fotbollsmålvakten Tim Wiese. Hade inte han sjabblat in den där bollen i förlängningen av Uefa Cup-finalen mellan Werder Bremen och Sjaktar Donetsk 2009 – då hade Ukraina kanske varit ett annat land idag.

Och jodå, jag är väl medveten om att det finns gott om läsare som tycker att vi överdriver fotbollens politiska betydelse, så jag tänkte skjuta den här analysen vidare. I grunden är den inte min, utan tillhör numera en sorts etablerad förklaringsmodell. För drygt tre år sedan stod den ukrainska maktkampen verkligen och vägde. På den ena röstsedeln fanns Julia Tymosjenko, på den andra fanns hennes bittra fiender från Donetsk; oligarken Rinat Achmetov och hans politiska företrädare Viktor Janukovitj. Tymosjenko hade sina pr-stylade flätor och sina sympatier från väst. Hennes motståndare hade en fotbollsklubb.

När Sjaktar Donetsk avgjorde den där Uefa Cup-finalen kramade Achmetov och Janukovitj euforiskt om varandra på läktaren. De visste vad målet betydde. På samma sätt som Silvio Berlusconi gjort med Milan hade de använt Sjaktar som ett politiskt verktyg för att visa handlingskraft och vinnarmentalitet. Nu hade de en glittrande, västeuropeisk buckla att ta hem som bevis för att de kunde leverera.
– Janukovitj vann över Tymosjenko med tre procentenheter i presidentvalet 2010. De procenten är ett arv från Sjaktars seger i Istanbul, en konsekvens av feelgood-effekten från den triumfen, säger Ukrainas mest välkände politiske analytiker Vadim Karasjov till Financial Times.

Rinat Achmetov har varit en besinningslöst rik man ända sedan han profiterade på utförsäljningen av de naturtillgångar som tidigare tillhört Sovjetunionen. Ändå har de senaste åren varit hans allra mest framgångsrika hittills. Han har tagit klivet från att vara Ukrainas rikaste man till att vara en av hela världens högst värderade miljardärer. För sju år sedan fick han först tillstånd att ta över ett statligt stålverk för en sjättedel av marknadsvärdet, men fick sedan köpet upphävt av Tymosjenko-regeringen. Nu finns inte längre den typen av politiska hinder i hans väg. Sedan hans falang vann maktkampen om Ukraina har han mer än dubblat sin pengahög. Ska man tro internationellt erkända Forbes så är han nu världens 39:e rikaste man, med en förmögenhet på 110 miljarder kronor. Går man istället efter ukrainska finansmagasinet Korrespondent är han värd 175 miljarder, vilket snarare skulle göra honom till 9:e rikast i världen.

Ikväll kommer Chelsea till Donetsk, och Roman Abramovitj lär kika förbi för att hälsa på sin kompis Achmetov. I somras satt de två på stolarna bredvid varandra under EM-finalen, och det var inget tvivel om att Abramovitj var den fattige lillebrorsan i sällskapet.

Tanken är ju att Sjaktar Donetsk ska gå samma väg som sin ägare – från att dominera Ukraina till att bli en spelare att räkna med i det allra högsta internationella toppskiktet – och det är svårt att veta ifall man bör önska dem lycka till eller inte. Själv är jag oerhört kluven till klubben. Å ena sidan upplever jag avsmak inför hur Sjaktar manipuleras och utnyttjas i ett smutsigt politiskt maktspel, å andra sidan känner jag en uppriktig glädje över att fotbollskartan utvidgas österut och att det hårt prövade gruvarbetarfolket i Donetsk får något att jubla åt.

Rinat Achmetov och Roman Abramovitj är samma andas barn. Jag ska inte påstå att det finns någon avgörande ideologisk skillnad mellan dem – allt utgår från realpolitik – men deras fotbollsinvesteringar har ändå fått olika konsekvenser. Abramovitj har förflyttat pengar från de sibiriska gasfälten till de mest välmående kvarteren av sydvästra London. Achmetov har låtit pengarna stanna i den region där han själv växte upp, skänkt framgång och lycka till den klubb han älskade som pojke.

Det finns så mycket som är helt omoraliskt och djupt osympatiskt med livsvillkoren i den här delen av Ukraina. Arbetsvillkoren i gruvorna här är vedervärdiga, och bara de senaste åren har dussintals människor förolyckats under arbetet med att gräva upp makt och välstånd åt Achmetov och hans klan.

Trots allt kan jag inte hindra mig själv från att känna förväntan när jag tittar ut genom hotellfönstret och ser det magnifika skrytbygget Donbass Arena. Klockan är snart fem här. Tiotusentals gruvarbetare går av sina skift då. De hinner med några timmar i någon ölkällare innan de kan visa upp sina subventionerade femtonkronorsbiljetter och ta plats för att se de europeiska mästarna. Deras pappor och mammor höll på Sjaktar, precis som deras mor- och farföräldrar före dem. De fick aldrig möjligheten att se ett såhär bra lag, och de fick sannerligen inte chansen att besöka den här sortens arena.

Fotbollen som verklighetsflykt. Sant på många håll, helt livsnödvändigt här. Sjaktar Donetsk är ursprungligen Novorossiysk-verkens korplag. När de fick sitt första officiella namn hette de Stakhanovets, efter den legendariskt produktive kolgruvearbetaren Aleksej Stachanov. Att de är en europeisk toppklubb hösten 2012 är smått otroligt.

Det är möjligt att bröd och skådespel fortfarande är maximen som håller folket i schack. Det är till och med troligt att ett fotbollsmål påverkade den politiska utvecklingen i Ukraina i negativ riktning. Ändå kan jag inte förmå mig själv att önska Sjaktar Donetsk något annat än framgång.

/Erik Niva