Have pity on the working man, huh?! Av olika anledningar har jag varit kulturarbetare under huvuddelen av den senaste veckan – det har varit bokmässor och punkrockkåserier – men det är ju egentligen ingen ursäkt för det här hacket i bloggkurvan.

Inte ett enda inlägg på en hel vecka? Nä, så ska det minsann inte se ut längre. Även i bloggfabriken handlar det ju om att gå till arbetet varje dag (nåja), att få jobbet gjort, och när jag flackar i den övertygelsen framöver ska jag helt enkelt vända mig mot Brad Friedel.

Den 14 augusti 2004 ställde han sig i Blackburn Rovers mål för att spela mot West Bromwich Albion. I lördags var han en nyckelfigur när Tottenham bröt den där 23 år långa Old Trafford-förbannelsen. Och däremellan har han ju inte missat en enda Premier League-omgång. Han har spelat 310 ligamatcher i följd. Han har presterat varenda vecka i mer än åtta års tid.

Inga skador eller sjukdomar biter på den här amerikanen. Inga formsvackor eller konkurrenssituationer rår på honom, även om det nu är den franske landslagskaptenen som frustar frustrerat på avbytarbänken.

Brad Friedel är ett professionellt föredöme på alla upptänkliga sätt och vis – och han är alltså 41 år och 139 dagar gammal. För mer än 20 år sedan var självaste Brian Clough den manager som först värvade honom till England.

20 år.

Hur det är möjligt? Ska jag mixa ihop mina egna funderingar med det Brad Friedel själv har berättat så utkristalliserar sig ett knippe huvudanledningar.

Yoga
Själv är jag ju inte mycket till flexibilitetsguru, men det är nog bara att acceptera yogan som en ganska central del av dagens fotbollsträning. Nuförtiden är den långt mycket mer regel än undantag bland de riktigt långlivade spelarna, och de som väl börjat tenderar att bli riktigt övertygade missionärer. Ryan Giggs är en av dem, Phil Neville en annan och Brad Friedel alltså en tredje. Han har varit inne på yoga i ett årtionde. ”När du blir äldre så är det lättare att du stelnar till i ljumskarna, låren och höfterna. Men om du kan hålla de delarna starka och smidiga så hjälper det dina knän. Yoga har hjälpt mig att bli av med de muskelskador som började komma när jag passerade 30-årsstrecket, och har dessutom fått mig att känna mig yngre och mer energifylld. Men ska det ge något så måste du ta det på allvar och göra det rätt”. En av de dolda fördelarna med att värva Brad Friedel är hans inflytande på en spelartrupp. För några år sedan existerade inte yogakonceptet på Tottenhams träningsanläggning. Idag har Friedels personliga instruktör blivit klubbanställd, och som en konsekvens har också skadefrekvensen sjunkit på ett högst mätbart sätt.

Mental styrka
Brad Friedel är en robust idrottskille från Ohio. Han har den där amerikanska förmågan att vara bäst när det gäller utan att stressa sönder sig själv, men det var ändå en ögonöppnare för honom att komma till Turkiet i mitten av 1990-talet. ”Det var en väldigt viktig tid för mig. Erfarenhet är avgörande för att hantera press, och jag utvecklade en läderhud när jag var där. Istanbul var maniskt. Jag har aldrig någonsin upplevt en stämning som den på Ali Sami Yen-stadion när vi mötte Fenerbahce eller Besiktas. Men om du förlorade var du bara smuts. Jag minns att fansen försökte välta vår spelarbuss medan vi satt i den efter en derbyförlust. De var tillräckligt många för att lyckas, och bussen svajade från sida till sida innan polisen kom med sina sköldar och batonger”. Och om man vann ett derby? Samma sak, fast annorlunda. ”En gång när jag kom hem efter att vi slagit Fenerbahce hade fönstren i min lägenhet blivit sönderslagna. Och på golvet hittade jag en tegelsten målad i Fenerbahces färger”.

Sans och balans
En punkt som hänger ihop med den föregående. Brad Friedel ser när en spade bara är en spade och benämner den sedan därefter. Han drack aldrig hundra pints i veckan under det glada 1990-talet, men han var inte heller nykteristen som låste in sig på hotellrummet när lagkamraterna drog till puben. Han tänker på vad han äter, men unnar sig likafullt en rejäl stek någon gång i veckan. Han har tillhört ett tiotal elitklubbar i fyra olika länder, men ändå aldrig känt sig i behov av någon agent. ”Jag förhandlar fram mina egna kontrakt. Jag har alltid tyckt att det är det bästa sättet, för då kommer du ut ur rummet efter en handskakning, snarare än med en känsla av att den ena parten har vunnit över den andra”. När det blev offentligt att Tottenham hade värvat Hugo Lloris ställde inte Friedel till några dramatiska scener i omklädningsrummet eller gjorde några drastiska mediala utspel. Han knallade helt enkelt in till André Villas-Boas och frågade honom hur det var tänkt. ”Och jag blev nöjd med den konversationen”. Inte mer, inte mindre. Inte svårare än det behöver vara.

En fotboll i förändring
På många sätt den mest intressanta punkten. Brad Friedel har ju en del att jämföra med, och han menar att dagens engelska fotboll helt enkelt är mycket mer skonsam än den var förut. Färre tacklingar, mjukare spel. Tråkigt för en del åskådare – såna som mig – men tacksamt för en fotbollsspelare som siktar bortom 45. ”Tempot ökar visserligen hela tiden, men samtidigt blir spelet allt mindre fysiskt”. Jag vet inte riktigt vad som hände när medelåldern på den genomsnittlige NHL-spelaren tycktes gå från 25 år till 45 år på bara några få säsonger, men kanske var det något i den här stilen. Möjligen är det här en utveckling som gör så att Brad Friedel framstår som mindre unik framöver, men jag vägrar att tro det. Han klättrar snabbt på listan över de äldsta Premier League-spelarna någonsin, listan där han just nu ligger sjua. Allra högst upp hittar vi den gamle Man City-keepern John Burridge, som var 43 år och 162 dagar gammal när han byttes in i halvtid under matchen mot Newcastle, 1995. Jag tror på allvar att Brad Friedel har en väldigt bra chans att slå det rekordet.

/Erik Niva

41 år.