Övertramp, avstängningar, ledarskap, moraldiskussioner?

Jodå, vi har sånt i Frankrike också, dagar som de här. Medan vi var upptagna med en rätt alldaglig match på Olympiastadion i Berlin (Tyskland avgjorde tidigt i andra halvlek) och medan Vahid Halilhodžić var upptagen med att vara bosnier så hände det ju saker på annat håll.

Fransk fotboll har hängt runt i limbo, egentligen sedan det där VM:et 2006 då Zizou hjälpte Raymond Domenech att lura världen. Svaga resultat, öppna konflikter mellan generationerna, en formidabel inkompetens på ledarnivå, strejkerna och kriget i Knysna 2010, en långtgående konflikt med snart sagt alla journalister, spelare som ber folk fara åt helvete, vägrar ta i hand när de blir utbytta, stängs av länge eller för alltid, ligger med underåriga prostiuerade, och så en nationell debatt med allt ifrån oroade till rent rasistiska undertoner.

Det där vet ni ju. Sommarens EM skulle vädrat ut allt det där, och visa att en ny förbundskapten (Blanc) med en delvis ny generation skulle visa alla att de, trots allt, var värda att älska.

Det gick inte heller. Och av det skälet var Olivier Girouds övertidsmål på bortaplan mot Spanien så oerhört viktigt för fransk fotboll. L’Équipe utnämnde det till landslagets största stund sedan VM-finalen 2006, i den andra halvleken hade Frankrike till och med visat att de äntligen blivit ett lag.

Inte lika bra, inte lika tekniskt skickligt – men med moral, laganda, kollektiv styrka. Didier Deschamps hyllas för sina taktiska genidrag, Valbuena pekas ut som den tia laget behövt, Blaise Matuidi har vuxit ut till en högklassig, internationell mittfältsmanglare.

Blad vända? Den ljusnande framtid är vår?

Jo, nja, nä. 

Det var ju det där med dem som skulle vara framtiden. Ni såg säkert att Norge skrällvann mot ett talangspäckat franskt U21-landslag med osannolika 5–3 uppe i Drammen, och kvalade in till Israel-EM nästa sommar.

Frankrike ville verkligen vara med där. De hade missat de senaste två U21-slutspelen, och för ett land som länge varit hela Europas största talangfabrik är det helt enkelt inte gott nog.

Ni minns att Erik Hamrén lät Alexander Kačaniklić skolka från a-landslaget för att hjälpa ynglingarna istället? Érick Mombaerts, U21:s förbundskapten, fick samma sorts förstärkning, bara på en annan nivå.

Det är inte mer än ett år sedan som Yann M’vila, Rennes mittfältsmotor, var en av världens mest eftertraktade unga spelare. Tiden sedan dess har han haft problem, först en skandal med en misshandlad tonårsgrabb, sedan de disciplinära problemen under EM, och mitt i allt en formsvacka och en utplanad utvecklingskurva.

Rennes har alltid försvarat honom, förklarat att han är en genuint ambitiös och seriös ung man som bara råkar ha en tuff period. I höst har han till och med suttit på bänken. Men det räcker inte för att bli såld för 200 miljoner – och det räcker inte för att platsa i a-landslaget.

När de stora grabbarna förberedde sig för att möta världs- och europamästarna i VM-kval fick han alltså gå ner och förstärka U21 i ett EM-kval mot Norge.

Det började fint. 1–0 på hemmaplan uppe i Le Havre förra fredagen, festligt efteråt. Glada miner. Halva jobbet utfört.

Och här pausar vi för en liten frågesport.

Fråga: Om ni vore Yann M’vila och hans lagkamrater, med den individuella och kollektiva, franska bakgrunden – vad hade ni då gjort dagen efter, med tre dagar kvar till ett avgörande EM-kval?

1. Ätit ordentligt, tränat ordentligt, vilat ordentligt, sovit ordentligt.
X. Se till att sluta leden i truppen.
2. Ta med fyra lagkompisar, sätta dig i en taxi, åka de 20 milen till Paris och rulla hatt på nattklubben le Crystal.

Om du svarat 1 eller X motsvarar du grundkraven man kan tänkas ha på en ung professionell fotbollsspelare. Om du svarat 2 är det mycket möjligt att du heter Yann i förnamn.

M’vila, Rennes-kompisen Chris Mavinga, Antoine Griezmann (Real Sociedad), M’Baye Niang (Milan) och Wissam Ben Yedder (Toulouse) drog iväg till Paris, röjde natten lång, och när de kom tillbaka till spelarhotellet i gryningen åkte de rakt in till rektor Mombaerts. Eftersom alla med ett Facebook-konto kunnat se bilder från deras nattklubbsbesök åkte de fast och fick förklara sig.

Tre dagar senare spelade Frankrikes framtid ödesmatch i Norge. Mavinga och M’vila spelade från start och var sämst på planen. Niang och Griezmann kom in efter paus.

Efter en halvtimme hade Norge gjort 3–0, när matchen var slut hade de vunnit med 5–3 och gått till EM.

Frankrike är den enda stora fotbollsnation som nu missat tre raka U21-EM, igår fick Érick Mombaerts lämna sin post som förbundskapten.

Hans lag och hans land står kvar med viktigare frågor att lösa i sin fotboll. Deras framtid såg ljusare ut igår än den gör idag.

/Simon Bank