Nya tider, nya bloggverktyg – samma typ av historier.

Är det så att ni inte har följt turerna runt Hajduk Split under hösten känner jag nämligen att det är dags att uppdatera er. Sedan tidigare är ni givetvis bekanta med klubben, tack vare den status man förtjänar genom nio jugoslaviska och sex kroatiska ligatitlar. Kanske känner ni även till att deras supporterfamilj ”Torcida” är den äldsta i Europa, som en följd av att några morska sjömän från Split kom tillbaka från VM i Brasilien 1950 med en påse läktarkultur i sina baggagekoffertar.

Ända sedan dess har fansen haft en smått unik betydelse runt Hajduk Split, men på senare tid har nu förhållandet kommit att uppgraderas ytterligare.

Resultaten har försämrats, ekonomin har förvärrats, spelarna har försvunnit och Hajduk Split har snabbt sjunkit längre och längre ner i obetydligheten. Supportrarna har länge varit det enda som gjort att Hajduk fortfarande har kunnat kalla sig en storklubb – och de senaste månaderna har de varit den enda anledningen till att de överhuvudtaget fortsatt att existera.

Att klubbens ekonomi är havererad långt bortom all kontroll har blivit alldeles uppenbart det senaste året. I somras blev de tillfälligt avstängda av det egna förbundet, fick prispengar frusna av Uefa och tvingades rea ut alla sina bästa spelare. Ingenting fanns kvar – förutom tiotusentals orubbliga fans.

När Hajduk mötte Inter i Europa League i början av augusti tog Torcida med sig en Smiths-inspirerad banderoll till Poljud-stadion för att sammanfatta sitt budskap: ”There Is a Light Never Goes Out”. Sedan iscensatte de den mäktigaste kärleksmanifestationen vi sett på en europeisk läktare under den här säsongen.

Inte blev verkligheten vänligare för det.

När almanackan hunnit fram till oktober tycktes det som att det totala jävla mörkret till sist hunnit ikapp Hajduk Split efter 101 år. Skulderna var okontrollerbara, kronofogden bultade på porten. Det enda som kunde rädda klubben från konkurs var ett nödlån från det lokala styret – men politikerna sa nej. Historien var slut. Hoppet var ute.
”Jag är chockad. Det finns ingen väg ut för oss nu, och jag hoppas att de som bestämt detta fattar vad de har gjort”, sa klubbpresidenten Marin Brbic.

Under dagarna som följde mobiliserade Torcida. De samlades i tusental framför stadshuset, de protesterade och informerade. De fick politikerna att motvilligt inse det som är självklart för alla som har någon som helst förståelse för betydelsen av Hajduk Split: Att det är stadens överlägset mest kraftfulla sociala institution, att det vore fullständigt socialt vansinne att tillåta klubben att gå under på grund av skulder som motsvarar mindre än trettio miljoner kronor.

”Vi uppmanar alla invånare i Split att visa sina känslor. Under Hajduks långa historia har vi överlevt det österrikisk-ungerska styret och det jugoslaviska kungadömet. Vi har klarat oss igenom den italienska fascismen och den jugoslaviska socialismen. Vi kommer inte att duka under för ett vanskött kommunstyre”.

Opinionsläget på gatorna var så entydigt att politikerna kände sig tvingade att blixtväna. Hajduk Split fick den ekonomiska hjälpen de så desperat behövde.

Hemmamatchen som följde innebar ännu en översvallande läktaruppvisning, men för en gångs skull möttes den också av en lika intensiv tacksamhetsförklaring nerifrån planen. Spelarna tågade runt planen och visade upp en banderoll med texten: ”Vi ste Hajduk”, ”Det är ni som är Hajduk”.

Det finns alltid något dubbelbottnad i ultrasgrupper som påstår sig vara en klubb, men Torcida är något mycket större och mer inkluderande än en isolerad ultrasfalang. Det har kommit att bli en samlingsbeteckning som i stort sett alla Hajduk-fans ställer sig bakom, vilket i sin tur ger dem en unik legitimitet i hela staden.

Torcida är Hajduk. Hajduk är Split.

De har alltid gillat sina jubileum häromkring, vilket inte minst visade sig när klubben firade 100 år ifjol. Igår var det så dags igen, då Torcida högtidlighöll sin årsdag. Att det gått exakt 62 år sedan grundandet av Europas äldsta supporterklubb kanske inte låter som en självklar milstolpe, men just i år har födelsedagens betydelse mångdubblats.

Klubbens spelare tycks verkligen ha insett det. De gav en derbyseger mot RNK i present – och naturligtvis gjorde de segermålet i just den 62:a matchminuten.

Varför finns en fotbollsförening? Det är den där sortens moralfilosofiska fråga som med tiden fått allt luddigare sorters svar. Här är det dock både enkelt och konkret. Hajduk Split existerar enbart för att så många människor bryr sig så mycket om klubben att de helt enkelt vägrat låta den dö.

Må de leva uti hundrade år.

/Erik Niva