När allt trams och all image är avskalad – varför ställer sig egentligen unga män på scen och hamrar på en gitarr? Bruce Springsteen har sin huvudteori kvar.
– Det är bara ett stort och genant skrik på ”paaaaappa”. Det är bara fäder och söner, och du är där ute och försöker bevisa något för någon på det mest intensivt möjliga sättet. Det är som: ”Hey, jag var värd lite mer uppmärksamhet än jag fick. You blew that one, big guy”.

Och när allt kommer kring – varför går unga män ut på fotbollsplanen för att aldrig komma tillbaka?

Lothar Matthäus har spelat 150 landskamper. Han har vunnit VM och EM. Han har tagit hem Ballon d’Or och blivit Fifa World Player of the Year. Diego Maradona har beskrivit honom som den tuffaste motståndare han någonsin mötte. Ska man tro honom själv så var det jakten på bekräftelse som drivit honom hela tiden. Bekräftelsebehov gentemot klasskamraterna, omgivningen, fotbollsfolket – men först som sist gentemot föräldrarna, gentemot pappan Heinz.
– Jag önskar att mina föräldrar hade tillbringat mer tid med mig. Det var tidigt uppenbart att jag hade talang, och jag ville att min pappa skulle stå där vid sidlinjen när jag gjorde sex mål – men han hade aldrig tid. Jag fick kämpa själv.

Egentligen ville Matthäus att hans pappa skulle följa med honom när han flyttade från lilla Herzogenaurach till stora Borussia Mönchengladbach som 18-åring. Det blev inte så. Istället fick han själv flytta in i det billigaste rummet på Mönchengladbachs billigaste hotell – 18 D-mark natten – nere vid järnvägsstationen. Ögonblicket då han såg sina föräldrar försvinna i backspegeln när han körde från Herzogenaurach beskriver Matthäus själv som avgörande, definierande.

Lothar Matthäus tänkte inte återvända hem förrän han bevisat att han var värd att… ja, älska. Han utgick från att vägen dit gick genom hans egna prestationer. Drivkraften var inte unik, men hos Matthäus var den nog överdoserad. Så länge han spelade själv fungerade väl livet okej, men när läktarna slutat jubla hade han fortfarande kvar samma behov. Han har över 40 år gammal då, men började bete sig som någon sorts vuxenversion av den där klassclownen som skriker, stojar och slåss mest bara för att få uppmärksamhet.

Förra veckan publicerades Lothar Matthäus sin självbiografi ”Ganz oder gar nich”, ”Allt eller inget”. Det övergripande temat är upprättelse. För sorgligt nog är det ju såhär: I Tyskland är inte Lothar Matthäus en självklar fotbollshjälte. I första hand ses han istället som en sorts tragisk skämtfigur. Det görs karikatyrer och parodier på honom, det drivs hejdlöst med honom och hans Napoleonkomplex.

Det går att förstå varför. Självhävdelsebehovet har tagit sig en del ganska oklädsamma uttryck genom åren. Det har varit fejder med allt och alla, detagande i dokusåpor och en hel rad stormiga äktenskap med yngre kvinnor. När boulevardtidningen Bild gjorde utdrag ur boken så delades de helt enkelt upp i Lothar Matthäus und die Liebe – del ett till fem.

Redan i förordet gör Matthäus en stor poäng av att det minsann refererar till ”Il grande Lothar” i Italien – ”där räcker det med att jag sätter mig på min stol för att 20 000 människor ska ställa sig upp och applådera” – men betonar sedan gång på gång hur han känt sig både förlöjligad och förföljd på hemmaplan.

Och det allra värsta med det? Att det drabbar hans föräldrar. Att det gör så att Lothar Matthäus fortfarande inte kan se sin nu 81-årige pappa i ögonen och hitta någon stolthet där.
– Mina föräldrar är vanligt, enkelt folk – och de skäms över sin son. Jag är så ledsen för det. Jag önskar att jag hade kunnat be dem om ursäkt, men i perioder har jag verkligen levt ett jetsetliv. Vad skulle jag kunna säga till dem? I början av min karriär blev jag glad när jag såg mitt namn i tidningen. Så är det verkligen inte längre.

Jo, det finns ju ändå en sak som går att säga, och Lothar Matthäus försöker hitta förtröstan i den.
– När mina föräldrar åker in till stan för att handla så känner de blickarna och hör viskningarna, om de inte blir direkt hånade, Ibland undrar jag om jag hade blivit lyckligare utan bollen, om vi alla hade varit det. Men ändå brukar jag säga till pappa: ”Om någon hånar dig igen – fråga då ifall hans son blivit utsedd till världens bäste fotbollsspelare”.

/Erik Niva