Jag tänkte berätta för er om en fotbollsklubb.

I söndags spelade de hemmamatch inför 66 452 åskådare. Det var fler än det kom till någon Premier League-arena i England under helgen, men det var inte särskilt sensationellt för det. Den här klubben har ett publiksnitt på ungefär 45 000, vilket är mer än etablerade storklubbar som Chelsea, Juventus, Liverpool, Inter, Tottenham, Roma, Olympique Marseille, Valencia, Fenerbahce, Flamengo, Corinthians och Boca Juniors.

Det här är dessutom en fotbollsklubb som bygger sin verksamhet på supportrarnas möjligheter att vara delaktiga och påverka – och nej, den heter inte Borussia Dortmund eller något annat tyskt.

Klubben jag skriver om heter Seattle Sounders. Den spelar i nordamerikanska MLS, den grundades så sent som 2007 och den ger oss just nu anledning att omvärdera en del av det vi trodde oss veta om fotbollsvärlden.

Jag vet inte hur många gånger det påståtts att den amerikanska fotbollen – den de kallar soccer – har anlänt, att den har brutit igenom upp till nivån där den är på riktigt.

Det hette så redan i mitten av 1970-talet, då Pelé skrev på för New York Cosmos. Det var så det lät i samband med hemma-VM 1994. När Freddy Adu skrev på sina sanlösa Nike-avtal i mellersta tonåren. När David Beckham kom till Los Angeles. När Landon Donovan rakade in den där returen mot Algeriet.

Alla var de såklart stora steg på den långa vägen, men frågan är om det inte var först den 7 oktober 2012 som vi verkligen kunde säga att… jo, fotbollen har faktiskt erövrat Amerika nu.

Seattle Sounders spelade derby mot Portland Timbers. Det var på riktigt, med amerikanska mått mätt. Det var jättetifon, det var sånger, det var tusentals tillresta bortafans och totalt var det alltså 66 452 åskådare.
– Det är såhär det måste vara i paradiset. Det här är himlen, eller i alla fall så som jag föreställer mig den. Det var väldigt känslosamt för mig. När man gick ut på planen och tittade sig omkring så kände jag… Man, det här var inte något som man tog för givet att det någonsin skulle hända den amerikanska fotbollen, sa Sigi Schmid på presskonferensen efteråt.

Schmid är head coach för Seattle Sounders, och en av alla de väderbitna gräsrotskämpar som nu ser en annorlunda framtid framför sig.
– Jag har varit inblandad i så många matcher där de varit lättare att räkna åskådarna än spelarna. Det här är fenomenalt. När allt tog fart här i Seattle sa alla att det skulle blåsa förbi, att det skulle försvinna. Well, det har inte försvunnit. Det har blivit större, och det är en reflektion av the community.

Det är speciellt att just en amerikansk idrottspersonlighet ska referera till the community – det där sammanhangsbyggande ordet som aldrig riktigt låtit sig översättas till svenska – men så är ju också Seattle Sounders en väldigt säregen klubb. Ända sedan nystarten 2007 har de jobbat målmedvetet för ett klimat där de får aktivt engagerade fans till matcherna, snarare än passivt konsumerande kunder. De har låtit supporterkulturen växa fram av egen kraft, och ansträngt sig för att inte försöka laga saker som inte har något som helst behov av att fixas.
– Folk frågar hur vi har skapat den här fantastiska energin på arenan. Vi har inte skapat någonting – det var de som gjorde det, säger Sounders general manager Adrian Hanauer, och hänvisar till fansen.
– Vi har tagit sunda beslut, men framförallt varit väldigt noga med att inte störa den organiska tillväxten och autenciteten i det som finns där. Vi vet att vi kan förstöra allt det här.

Adrian Hanauer pratar på ett sätt som låter vettigt i fansens öron, och han behöver göra det. Han kan nämligen avsättas av sina egna supportrar. Seattle Sounders har alltid haft ”democracy in sports” som ledord, och allra tydligast lever de upp till det genom att ge medlemmar och säsongsbiljettsinnehavare rätten att att rösta om klubbledningens framtid.

Drew Carey – kändiskomikern som är minoritetsägare i Sounders – förklarar:
– Invändningen jag får från annat folk inom sport är: ”Ska ni låta fansen rösta? Vad vet de?”. Och jag bara: ”Well, de vet i alla fall lika mycket som sportreportrarna”. Alla vet om general managern gör ett bra jobb eller inte, det är ingen hemlighet. Fansen vet det. Och även om jag hatar att göra den här jämförelsen så var det ingen som ville låta folket rösta när det här landet först grundades. 

Adrian Hanauer borde ha en rätt hygglig chans att överleva omvalsprocessen. Den började nämligen igår, dagen efter att Seattle vunnit derbyt med 3-0 i matchen som faktiskt kan komma att symbolisera starten på en ny era inom amerikansk idrott.

Jodå, de har fortfarande barbecues i sina pickups på parkeringarna utanför och vill vi så kommer vi alltid att kunna fortsätta generellfnysa åt idrottskulturen i USA – men ska nu den amerikanska fotbollen fortsätta växa ska den givetvis göra det utifrån sin egen bakgrund och sina egna villkor. Jag har aldrig förstått mig på de som vill att all fotbollskultur ska se ut och fungera exakt såsom den gör i Västeuropa. Går jag på fotboll i Turkiet vill jag känna att jag är på fotboll just i Turkiet. Går jag på match i USA får den hemskt gärna dofta USA.

Adam Johansson är inte den enda välmeriterade spelaren som valt Seattle. Landslagsanfallaren Eddie Johnson gjorde ju en sejour i Premier League häromåret, och även om han fortfarande bara är 28 år gammal ser han inget större behov av att kämpa sig tillbaka till den internationella fotbollens mer etablerade storscener.
– Det här är precis lika bra som någon annan arena. Det är som en bortamatch på Old Trafford, som att spela inför 110 000 åskådare på Azteca. Det blir inte bättre än stämningen här den här kvällen, och det visar verkligen hur långt fotbollen har kommit här i vårt land.

/Erik Niva