Det var försäsong och Champions och allsvenska och EM och OS och sen blev det ännu mer allsvenska och Serie A och Ligue 1 och damallsvenskan och lite för lite bloggande och till slut var det inte mer alls.

Efter nio månader i jobbfabriken loggar jag ut, och det brukar innebära att jag lägger en vecka eller så på existentiella grubblerier. Var det verkligen hit jag hade tänkt mig? Var det verkligen det här jag skulle syssla med?

Fast vet ni vad det är som gör att jag misstänker att det kanske finns en poäng med att jag jobbar med den här gamla sporten?

Jo, att jag ägnar min första semesterdag på nio månader åt att sätta mig i en taxi, på ett tåg, i ett flygplan, i en buss, på en tunnelbana och i en spårvagn för att kunna se Spurs möta Lazio.

Ni fattar ju också att det inte var den där sortens kväll då man sprang ensam på Roms gator och torg och vevade sin THFC-halsduk, men den filosofiskmoraliska problemikonen Gazza var där och hyllades så fint av laziali och yids att det var värt uppoffringen att tvingas hålla på Gylfi och Adebayor en hel kväll.

Hur som helst. Idag är det min andra semesterdag på nio månader. Jag har ägnat den åt att åka tunnelbana, tåg, flygplan och buss för att komma till en fotbollsmatch till.

Imorgon spelar Palermo och Catania derby, och det är ett sätt så gott som något att häva igång en hibernering här på ön.

Har ni varit i Catania på fotboll de senaste åren så vet ni att vägen till Massimino går via en gata som är döpt efter en död polis. Filippo Raciti misshandlades till döds med ett trubbigt föremål under våldsamma sammandrabbningar mellan ultras och polis efter matchen Catania–Palermo den 2 februari 2007.

Utredningarna som följde var både omstridda och upprivande. Till slut greps två unga ultras, Daniele Micale och Antonino Speziale, till långa fängelsestraff. Speziale dömdes först till fjorton år för dråp, vilket sedan sänktes till åtta år eftersom han bara var sjutton år gammal när dådet utfördes. Micale fick elva år.

I förra veckan vann domarna laga kraft i högsta instans. Racitis änka, Marisa Grasso, satt bredvid hans gamla kollegor i rättssalen när domen föll.

– Det ger aldrig glädjen tillbaka, det ger oss inte en pappa, en son, en make tillbaka. Men det kan ge en känsla av rättvisa, ett erkännande av Filippo Racitis offer den kvällen, förklarade Grassos advokat Enrico Tarantino.

– Det är tydligt att rättvisan inte existerar i Italien längre, men sanningen gör det och vi kommer att kämpa för att den ska segra, menade försvarsadvokaten Giuseppe Lipera, som driver tesen att Raciti avled av skador han fick efter en krock med ett av polisens egna fordon.

Efter fem år med utredningar kom domen som en slutpunkt för ett trauma. Det går inte att gå på fotboll i Catania utan att påminnas om Filippo Raciti, men nu kunde man i alla fall dra ett streck under en slutsats. Två unga män har dömts som skyldiga, straffen är utdelade, historien är skriven.

Fast… det är ju aldrig så enkelt med trauman och tragedier.

När domstolen sagt sitt satte sig en man och skrev ett öppet brev till de italienska medierna:

”Det här är slutet för många, men inte för alla. Och absolut inte för mig, Roberto Speziale, Antonios pappa, som efter att ha varit tvungen att stå ut med tyngden av den orättvisa domen mot min son fått uppleva ett mediadrev utan att ha rätt till replik”

Roberto Speziale upplevde att den enda röst som hörts är Marisa Grassos, Racitis änkas. Hon har förlorat en make, men hans son har dömts till ett liv i fängelse, och han krävde att få ge sin version av händelserna kring den 2 februari 2007. Han har alltid hävdat att sonen är oskyldig.

Antonio Speziale.

– Jag känner stor sorg och stor respekt för Filippo Raciti och hans familj. Men min son hade inget att göra med hans död. Jag tänker hela tiden på den där dagen, jag skulle ge vad som helst för att kunna vända tillbaka och ändra ödet, men jag vet att det är meningslöst. Smärtan jag känner är enorm. Jag tänker på familjen Raciti, men även på min egen, för jag vet att min som är oskyldig, sa Roberto Speziale i en intervju häromåret.

Han ville inte låta domen bli slutpunkten, det är lätt att förstå en pappa som tänker så, som känner så.

Dagen efter domen, i lördags, spelade Nuova Cosenza match i Serie D, mot Sambiase. Vore det inte för ett speciellt mål hade väldigt få gjort mer än att på sin höjd notera slutresultatet (4–3 till Cosenza).

Men när Cosenza-anfallaren Pietro Arcidiacono gjorde ett av de fyra målen fick han en t-shirt från brorsan Salvatore, som han visade upp för tv-kamerorna.

Bröderna Arcidiacono är födda och uppväxta i Catania, Pietro är jämnårig med en kille som precis dömts till åtta år i fängelse.

På tröjan hade han textat två ord: SPEZIALE INNOCENTE. Speziale är oskyldig.

Det föll förstås inte särskilt väl ut.

– Men den tröjan förolämpar han mina barn. Han borde be dem om ursäkt, varför visar han inte solidaritet med dem istället, som sedan snart sju år inte kunnat säga ordet ”pappa”? undrade Marisa Grasso.

Hon kallade Arcidiacono ”dum och arrogant”, med all rätt. Myndigheterna höll med, och dömde raskt Pietro Arcidiacono till tre års avstängning från alla fotbollsarenor, enligt det Daspo-system som blev verklighet i svallvågorna efter Raciti-dådet.

Varför hade han gjort det? En tårögd Arcidiacono försökte förklara när det redan var för sent:

– Jag vill be alla om ursäkt, men jag gjorde det bara för Speziales familjs skull. De har haft det hemskt efter att deras son greps. Jag vill be Racitis änka om ursäkt, jag vill be polisen om ursäkt, men jag ville inte kränka någon.

– Jag ville bara trösta familjen Speziale. Jag kände grabben, han kom från mina kvarter.

Marisa Grasso tog emot ursäkten, i en radiointervju sa hon att hon uppskattade den men att hon tyckte att den som ville göra stora gester skulle kunna lära sig något av en trettonårig kille som heter Alessio.

Alessio är milanista, och visar sin passion varje dag, trots att hans pappa slogs ihjäl på ett derby för fem år sedan.

– Jag har precis lämnat honom på träningen. Han älskar fotboll, han spelar, men han har aldrig burit någon tröja till minne av sin far. Varje gång han sparkar på bollen så gör han det för den kärlek och den passion som fotbollen fortfarande lyckas skänka honom.

Jag berättar om det här utan några som helst ambitioner om tvärsäker tydlighet, tragedier fungerar sällan så. Imorgon kväll går jag på Palermo–Catania, ett derby utan säkra svar och med en historia utan säkra svar. Det är tredje dagen på min semester. Vi hörs och ses när vi hörs och ses. Hoppas ni har det riktigt bra tills dess.

/Simon Bank