Build it, and they will come?

Mer än sex år har faktiskt gått sedan jag senast var här i Turin. Det var en annan idrottsstad då. Vimplarna från vinter-OS hängde fortfarande kvar på lyktstolparna, och Juventus spelade alltjämt sina hemmamatcher på Stadio delle Alpi.

Just den kvällen spelade de kvartsfinal i Champions League mot Arsenal. De förlorade med 0-0, och en utbuad Zlatan Ibrahimovic överglänstes av Fredrik Ljungberg. Drygt 40 000 hade kommit för att se på – och alltså stod ungefär 25 000 stolar tomma.

Det var en typisk Della Alpi-kväll. Ett fotbollslag i världsklass, men en upplevelse som man helst hade varit utan. Grått, ödsligt och karaktärslöst. Nästan helt tyst, bortsett från några busvisslingar och trumslag som studsade runt bland betongen. Vi hade hunnit en bra bit in i april, men den råa luftfuktigheten gjorde så att det ändå kändes som en vinterkväll.

Skrev jag att det var en typisk Della Alpi-kväll? I så fall skönmålade jag. Det där var i själva verket en ovanligt bra Della Alpi-kväll. Ofta var det betydligt tommare, tystare och kallare än en vårkväll då Juventus mötte Arsenal i Champions League-slutspelet.

En vanlig ligamatch där kunde kännas som någon sorts studiebesök i de allra mest bistert glädjelösa hörnen av det gamla Östeuropa. En mer obetydlig historia kunde passera gränsen till den tragikomiska parodin.

Säsongen 2001-02 spelade Juventus cupmatch mot Sampdoria. Exakt 237 åskådare kom till Delle Alpi.

I shit you not. 237 åskådare. Och jo, det var den historiska bottennoteringen, men det var ändå ingen chock från ingenstans. Tre år tidigare hade till exempel en match mot Venezia lockat 561 stycken. Beläggningen på arenan kom alltmer sällan över 30-procentsstrecket, och flera Champions League-matcher fick publiksiffror under 10 000.

Allt detta alltså i en klubb som – med rätta – ser sig själv som Italiens största.

Trots att laget staplade titlar på hög höll klubben på att förtvina, och det långt innan det publicerats några utskrifter från avlyssnade telefonsamtal. De var fångade i ett stort svart hål som hade tvingats på dem av politikerna i samband med VM 1990, ett hål som hette Stadio delle Alpi.

Det var rätt och slätt en hemsk fotbollsarena, felbyggd och utkastad på en parkering i utkanten av staden. Sikten var usel, avståndet mellan läktarna och planen var oändligt och akustiken var som hämtad ur en stekpanna.
– Jag hoppas att någon släpper en atombomb över skiten, fräste en klubbledare under en framtidsdiskussion.

I väntan på bomben tvingades Juventus att överväga andra alternativ, och under en period var de inne på att utnyttja sin position som ”hela Italiens klubb”. Ledningen övervägde på fullaste allvar att frivilligt göra sig själva till den första hemlösa fotbollsklubben, att förvandla sig till en sorts runtresande cirkussällskap som uppträdde på olika arenor varje helg.

Idén hade någon form av logisk grund. Juventus supportrar har traditionellt sett varit utspridda över landet, och när det gjordes försök att spela på annan ort så föll de väl ut. De mötte Borussia Dortmund och Parma i Milano, och fyllde San Siro båda gångerna. De spelade i Bologna. Utsålt. De gjorde ett gästspel på Sicilien i andra änden av landet. Utsålt.

Till största delen var det väl ett politiskt påtryckningsmedel, men det fanns en del av Juventus som funderade över möjligheten att spela hemmamatcher i olika delar av världen, att framöver bli en helt globaliserad fotbollsklubben.

Nu blev det inte så. Nu lyckades klubben skaffa sig rätten att själva förfoga över arenaområdet, och resultatet ser vi ikväll.

Finns det några parallellfall? Förvånansvärt få. I England saknar visserligen många traditionalister sina gamla jaktmarker, men de allra flesta har ändå resignerat inför de konkurrensmässiga fördelarna med nyare och större arenor. En stor del av folket runt AEK Athen avskyr att spela på den nya Olympiastadion, men de avskyr väl egentligen allt som hänt med klubben det senaste årtiondet. Ingen tycker att det är kul att se Istanbul BB spela inför en övergiven Atatürk-stadion i Istanbul, men å andra sidan hade ingen gått och tittat på Istanbul BB vart de än hade spelat.

Förmodligen var Stadio delle Alpi världens allra mest hatade fotbollsstadion, och i dessa flyttider gör vi klokt i att lyssna på ekona därifrån. En arena är aldrig bara en arena. Stadio delle Alpi var ett monument över ett gigantiskt misslyckande, en illustration över riskerna då en fotbollsklubb inte kan styra över sin egen verklighet utan tvingas göra saker mot sin egen vilja.

Arenahelvetet blev knappt ens 20 år gammalt. Rivningen började för drygt tre år sedan, och på dess första dag hade en rätt stor grupp Juventus-supportrar samlats utanför arenan. När kranföraren svängde på spaken och den första stålkulan dundrade in i betongen jublade de som om de sett ett väldigt viktigt mål.

/Erik Niva