Häromdagen satt jag och läste det nya numret av glossmagasinet Icon, och reagerade när reklamfilmaren Fredrik Bond drog en anekdot om sitt jobb med (den riktige) Ronaldo.
– Jag var extremt imponerad av honom innan vi skulle jobba ihop. Han var otroligt stor då, och hade många års mytbildning bakom sig. Men mina känslor dämpades när han sedan var berusad under hela inspelningen och bara halkade på arslet. Real Madrid var på väg neråt och han hade ett helt gäng kring sig med snubbar med sneda näsor och Guccihattar som matade honom med Red Bull-flaskor med alkohol. Det var lite sorgligt. Man inser att alla är människor på en egen resa och vet kanske inte alltid hur de hamnar där de är.

Alla är människor på en egen resa, men många brasilianska fotbollsspelare har fått resa längre än andra. Långt ifrån alla har kommit fram. En del har rätt och slätt vänt tillbaka.

Alla som någonsin brytt sig om Adriano känner ju till grunderna i hans historia, hur hela hans liv har definierats av en uppväxt i en av Rio de Janeiros kåkstäder. Hur hans pappa dog efter att ha fått en kula i huvudet under en uppgörelse mellan droggäng och militärpolis.

Adrianos karriär blev aldrig vad den borde ha blivit. Inte hans liv heller. Nu kämpar han för att rädda någotdera, men det verkar väl dessvärre inte gå något vidare. Sedan han återigen skrev på för Flamengo i somras har han inte spelat en enda minut, och tenderar att dyka upp på illegala nattklubbar betydligt oftare än på träningsanläggningen. I helgen var det dags igen. Medan hans klubbkamrater förberedde sig inför hemmamatchen mot Figuirense ställde sig en uppenbart berusad Adriano på en nattklubbsscen i östra Rio de Janeiro. Klockan var ungefär halv fem på morgonen, och det hade blivit dags för Kejsaren att tala till massorna.

Det här var både hans försvarstal och självständighetsdeklaration.
– Jag är här för att representera, och en sak kan ingen någonsin ta ifrån mig: Jag är från favelan. De kan säga vad de vill om mig. Jag älskar Flamengo, men jag är född och uppvuxen i Vila Cruzeiro. Fattar ni? Jag vet att det kommer att stå om mig i tidningarna i morgon, jag vet att jag kommer att vara på internet. Det spelar ingen roll. Jag kommer att vara här. Jag kommer från favelan. Eu sou favelado!

Det som gör Adrianos eldande till något annat än vanlig förortsromantik är givetvis det sociala sammanhanget. Favelorna har aldrig tidigare varit lika politiserade som de är just nu. De senaste åren har ju den brasilianska staten bestämt sig för att rensa upp i slummen, att återta kontrollen över de kvarter som under årtionden har styrts av de tungt beväpnade droggängen. Att ”pacificera” dem.

VM 2014 och OS 2016 är så oerhört mycket mer än två idrottsevenemang. Det är snarare de två styrkedemonstrationerna som ska etablera bilden av Brasilien som en tung globalpolitisk aktör, en ekonomisk stormakt som kan mäta sig med Ryssland, Indien och Kina i den framväxande världsordningen.

Då funkar det liksom inte att inte ens ha kontroll över sina egna städer.

Sedan ett par år tillbaka pågår därför det stora slaget om favelorna. Elitförband från den brasilianska armén går in och tar över kåkstäder dit inte myndigheter inte ens haft tillträde tidigare. Våld mot våld. Stridsvagnar, granatgevär och helikoptrar. De tränger ut de tungt beväpnade drogkartellerna genom att helt enkelt ha ännu större eldkraft än dem. Det Vila Cruzeiro där Adriano växte upp föll för knappt två år sedan efter en strid som krävde 37 dödsoffer. Jacarezinho – där Romário växte upp – befriades så sent som för två veckor sedan.

Kruxet är ju bara att långt ifrån alla välkomnar den här befrielsen. En stor majoritet tycker förvisso att det är välsignat skönt att se drogbaronerna störtas – men väldigt många ser ändå bara en korrupt utsugararapparat bytas ut mot en annan.

Förtroendet för statsapparaten är obefintligt i favelorna, och opinionsundersökningar visar att nästan ingen där tror på någon genomgående och varaktig förbättring. Folket där känner sig snarare som ohyran som ska städas bort innan gästerna kommer till festen, smutsen som inte får synas när hemstaden ska visas upp för världen.

Fotbollen ska lyfta Brasilien, är det tänkt, men därför blir det också extra symbolladdat känsligt när en vilsen fotbollskejsare tar en mikrofon och vrålar om att han är en favelado.

Igår kom nyheten att landslagsanfallaren Hulks 22-åriga lillasyster blivit kidnappad i deras hemstad. Campina Grande ligger i nordöstra Brasilien, landets mest socialt utsatta region. Hulk har hamnat i Ryssland och blivit en av världens bäst betalda fotbollsspelare, men hans familj har stannat kvar i en av den industrialiserade världens fattigaste städer.

Alla människor är på en egen resa, men i den här delen av världen kommer de flesta inte särskilt långt.

Fotbolls-VM 2010 arrangerades i Sydafrika. VM 2014 går i Brasilien. Något gemensamt med de två länderna? Jo, de är två av de absolut mest socialt och ekonomiskt ojämlika nationerna i hela världen.

/Erik Niva