Ingen revolution utan offer.

Vi kan som bekant fråga Roman Abramovitj. Men vi kan även fråga Johan Cruyff. Jag har släpat mig tillbaka upp över Alperna, och hamnat i ett Amsterdam där det var många år sedan tillförsikten var såhär stor runt stadens rödvita fotbollsklubb.

Det är ju så oerhört lätt att sympatisera med det Ajax som i praktiken slog ut Manchester City ur Champions League över två matcher. Det är så självklart att gilla deras fotbollsmetodologiska övertygelse, deras sätt att först hitta tillbaka till sig själva och därefter utmana Europa med en ung och egenfostrad trupp som knappt kostat en euro att sätta samman.

Det är som det ska vara. Det är verkligen en fantastisk klubb som förtjänar både respekt och beundran för sitt mod och sitt kunnande – men det är samtidigt också värt att skänka en tanke till de som stod på andra sidan och de som fortfarande riskerar att knuffas ut över kanten.

Jag har sett drösvis av artiklar där den obligatoriska hyllningen av detta nygamla Ajax illustreras av 22-årige försvararen Daley Blind. Det är inte särskilt underligt. Daley Blind har ju tillhört Ajax i hela sitt liv, och är dessutom son till Danny Blind, lagkaptenen som lyfte Champions League-bucklan 1995.

Infallsvinkeln är naturlig – men den är missvisande.

I själva verket tillhör familjen Blind förlorarna i den eviga ideologiska striden som delat holländsk fotboll i årtionden, och som hotade att slita sönder hela Ajax för mindre än ett år sedan.

Det handlar om Cruyffianer mot Gaalianer, om Amsterdam mot Rotterdam, om två helt skiljda sätt att se på både fotbollen och livet.

Mittbacken Danny Blind tillhörde Ajax i mer än 25 år. Han värvades av självaste Johan Cruyff redan 1986, och växte med tiden ut till den försvarsklippa som hela laget byggdes på. Han blev både omtyckt och respekterad av människorna Amsterdam – men han blev aldrig en av dem.

Danny Blind kommer nerifrån Hollands sydvästra delar och blev fotbollsspelare i Rotterdam. Det har alltid märkts på hans sätt att spela och hans sätt att vara. Han är inte en av de här romantiska konstnärerna som ser på fotboll som ett uttryckssätt. Han är en disciplinerad fotbollsknegare som går till jobbet varje dag med avsikt att kompensera sina begränsingar med det hårda arbetets svett.

Som klubbledare försökte han normalisera Ajax, att se på klubben på ett pragmatiskt sätt, att göra den till ett fotbollsföretag med samma fördelar och möjligheter som andra fotbollsföretag.

Han var alltid Gaalian, och när den stora maktstriden väl kom till Amsterdam Arena ifjol var det självklart vilken sida han skulle stå på.

Det visade sig bli den förlorande sidan. Louis van Gaal lyckades aldrig få kontroll över klubben, utan det var istället Johan Cruyff och hans lärjungar som tog tillbaka makten över Ajax. Danny Blind tvingades bort, men först efter att Cruyff släpat honom hela vägen upp i domstol.

En av de mest slitstarka byggstenarna i hela Ajax historia var utkastad – men namnet Blind levde ändå vidare i Ajax.

Daley Blind hade fått debutera i a-laget redan som 18-åring. Alla tyckte inte om det. Det fanns Ajax-puritaner på läktarna som såg en begränsad spelare med oproportionerlig framgång, som såg en spelare som inte passade in i klubbmodellen, som såg nepotism. Daley Blind blev häcklad i pressen och vid flera tillfällen utbuad av de egna supportrarna.

Han gav inte upp för det. Han gjorde det man gör ifall man är en försvarsspelare som heter Blind, bet ihop och kämpade på.

Den här hösten har han tagit en helt ordinarie plats som vänsterback, imponerat i flera av Champions League-matcherna och figurerat flitigt i landslagsdiskussionen. Nuförtiden är det svårt att hävda att han får fördelar genom sin pappa – däremot är det relevant att undra ifall han särbehandlats negativt på grund av sin far.

I takt med att prestationerna fallit på plats för Ajax ungdomar har de belönats med nya och förbättrade kontrakt. En efter en har skrivit på och höjt sin lön – men en spelare har inte fått något erbjudande att förlänga.

Daley Blind.

Till och med en erfaren Ajax-man som den gamle mästartränaren Aad de Mos har reagerat.
– Han har varit rena sensationen som vänsterback, men hans prestationer sopas konstant under mattan. Jag tror att situationen med hans pappa är den enda anledningen till att han inte fått chansen att förnya med Ajax.

Daley Blind själv har dragit sig för att prata om situationen som uppstått, och bara det är smått unikt för en fotbollsspelare i den här klubben. Men han är den han är, i andra hand en fotbollsspelare fostrad av Ajax, i första hand sin fars son. Gaalian, om ni så vill.
– Jag läser inte allt som sägs och skrivs om mig. Alla kan säga vad de vill, och jag har vant mig vid det. Ibland gör det ont när det sägs något orättvist, men man vänjer sig. Det som smärtar mest är att bli utbuad av våra egna fans, men det har stärkt mig mentalt. Ibland var det såklart tufft, men jag sa till mig själv: ”Du vet att du är en bra spelare, så töm huvudet på allt annat och jobba hårt”. Det var vad jag gjorde, och det är det som gjort att jag är ordinarie idag.

Kanske är Ajax på väg upp tillbaka till de höjder där de befann sig när Danny Blind ledde laget. Daley Blind är såklart glad för det, även om han själv fortfarande inte är säker på om han får följa med eller inte.
– Om det är en besvikelse? Visst undrar man: ”Varför kommer de inte med ett anbud? Det har ju faktiskt gått ganska bra”. Om de till sist vill prata kommer jag definitivt att lyssna, men jag går inte med på vad som helst. Alla vet att min klubb är Ajax, men vill de inte längre ha mig får jag helt enkelt flytta någon annanstans.

/Erik Niva