En speciell dag avslutar en speciell vecka.

I tisdags drog jag till Milano och såg Milan möta Málaga i en match mellan två av Europas mest ägarprövade och -misshandlade klubbar. I onsdags for jag till Glasgow och såg Celtic fira 125-årsfest med att slå världens bästa fotbollslag. Och i torsdags stod jag på White Hart Lane när en levande man kom tillbaka till platsen han dog på.

Annars har jag faktiskt funderat en hel del på det här med Real Oviedo.

Ni känner säkert till historien. En av Spaniens mest anrika klubbar är, efter år av vanskötsel, riktigt illa ute. De behöver dra in 1,9 miljoner euro före nästa lördag, och försöker göra det genom att sälja andelar i klubben.

Tack vare massiv uppbackning på sociala medier, från Asturiens och Oviedos egna Premier League-pojkar (Michu, Santi Cazorla, Juan Mata) och från fotbollsjournalisten Sid Lowe, hade de i går hunnit nästan halvvägs och har gott hopp om att klara sin målsättning.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att de lyckas, och jag knappade mig snabbt hela vägen fram till ett andelsköp innan jag pausade ett ögonblick och frågade mig själv:

Varför just Real Oviedo?

I Sverige tvingas Trelleborgs FF säga upp sin personal och är på väg rakt in i det eviga mörkret. Gais kämpar för att klara sin elitlicens och räddas av supporterinsamlingar.

Eller, om vi lyfter blicken en bit till: dagen innan Celtic sänkte Barcelona gick 138-åriga Hearts ut med ett meddelande på sin hemsida, där de bad supportrarna om akut ekonomiskt stöd för att rädda klubbens existens.

”Det är inte en vädjan, det är en nödvändighet” förklarade de.

”Utan fansens stöd finns det en verklig risk att Heart of Midlothian Football Club kan spela sin sista match nästa lördag mot St Mirren. Det här är ingen bluff, ingen skrämselpropaganda, det här är verkligheten”.

Det finns många klubbar som krisar, och det finns få vägar ur krisen. Jag vet inte om Michu reflekterat så mycket kring det, men när han köper aktier i sin moderklubb hemma i Spanien så gör han bara vad hans egna, walesiska fans redan gjort.

I min krönika efter Celtic-matchen berättade jag om hur Supporters Direct just skrivit supporterhistoria genom att lägga fram ett position paper, ett ställningstagande, inför EU-parlamentet.

De skriver att de vill ha en fotboll som är modell för en samhällsutveckling, inte tvärtom. De propagerar för supporterdelaktighet (medborgarengagemang), för utvecklade demokratiska processer, för ett utjämnat sportsligt spelfält, för långsiktig omtanke om klubbarna, för transparens kring spelaraffärer och agentverksamhet.

Supporters Direct står bakom kampen mot rasism och diskriminering, de tar avstånd från våld och bristande säkerhet – men vill att motstrategierna formuleras i samråd med supportrar.

Och när de var i Bryssel var de alltså inte där ensamma.

De hade bland annat sällskap av Swansea Supporter’s Trust, supportrarna som gått ihop och köpt 20 procent av Swansea City med det uttalade målet att föra klubben närmare samhället och att öka supporterinflytandet över hur City styrs. Swansea ses som en mönsterförening för hur modernt supporterinflytande kan fungera.

Swanseas supportrar köper sitt älskade Swansea, som betalar Michu, som är med och köper sitt älskade Real Oviedo. Cirklar sluts. Men det var faktiskt varken Michu eller Sid som fick mig att klicka på den där sidan där man köper andelar av en spansk fotbollsklubb.

Det var Melendis förtjänst. Melendi är en känd popsångare som är född och uppväxt i Oviedo. Han var klasskompis med Fernando Alonso, har spelat i Real Oviedos ungdomslag – och när Real rasat genom serierna var det han som skrev hyllningssången Volveremos, Låt oss återvända.

I veckan, när kampanjen för att rädda klubben, la Melendi ut ett brev på sin facebooksida.

Los que te amamos no te abandonaremos, skrev han. De som älskar dig kommer inte att överge dig.

Och så fortsatte han:

Vi kommer inte låta dig blekna bort som en simpel dröm, för vi vet att alltihop var verklighet. Alla de dåliga och bra stunderna jag upplevt på den där arenan tillsammans med min far var verkliga.

Den där sista raden slog an någonting i mig, de fick mig att plocka fram ett två veckor gammalt nummer av France Football och läsa om en text jag redan skummat mig igenom.

France Football hade, ytterst ambitiöst, bett 101 kända fransoser – presidenter och skådespelare, idrottare och violinister – om ett svar på en mycket enkel fråga:

– Varför älskar du fotboll?

När jag läste om svaren var det precis som jag mindes det. Bland alla olika, spretiga berättelser fanns det ett kodord som återkom oftare än alla andra:

Pappa.

De pratade om fotbollen som något de fått med sig från när de var små, som något man upplevde, såg, blev tillsammans med sin far.

Akhenaton, IAM-geni och den finaste franske rapparen i sin generation, svarade så här:

Jag måste ha varit fem-sex år. Jag älskade sporten för att den utkristalliserade min fars kärlek, det var den som bäst representerade den. Fotbollen förde oss närmare: vi gick till Stade Vélodrome ihop, han gjorde en macka till mig; tomat, olivolja, paprika, peppar och salt, jag tog på jackan som var reserverad för matcherna, och vi delade alla de där ögonblicken som hörde ihop med fotbollen.

Sedan jag förlorade min pappa så tänker jag på honom varje gång jag ser en match. Fotbollen, det är att höra ihop.

Jag känner precis som Melendi, exakt som Akhenaton. Varje gång jag ser en match, varje gång jag spelar en match, så är det att höra ihop.

Idag är det fars dag, och det jag vill ha sagt är att jag för länge sedan slutade vara säker på om jag verkligen går på fotboll, eller om jag egentligen bara går till min pappa.

Och oavsett vilket så vet jag hur mycket jag tycker om det.

/Simon Bank