Vi ska hinna med lite tyskt före sabbaten.

I Sportbladets nya webb-tv-program ”Bollklubben” berör vi som hastigast Bundesliga-lagens framfart i Champions League, och jag skjuter in den obligatoriska hyllningen till de tyska fansen och deras supporterkultur.

Inget fel med det. Det förblir sant och relevant – även om det dessvärre var länge sedan det var hela sanningen.

Jag har ju skrivit tidigare om hur diskussionen kring tysk supporterkultur blivit alltmer konfrontativ, och sedan dess har allt eskalerat ytterligare. 2012 har varit det stökigaste Bundesliga-året på länge. Makthavarna ser fler och våldsammare huliganbråk, de ser missköta pyroteknikaktioner som sånär antänt hela läktarsektioner. Ultrasgrupperna ser en allt kraftigare repression, en allt mer reglerad och steriliserad fotbollsupplevelse.

Just nu pågår därför den så kallade 12:12-aktionen.

Vill man så kan man se den som en utveckling och utvidgning av den tysta Råsunda-protest som gav globalt eko häromåret. Tanken är helt enkelt att alla tyska kurvor ska vara helt tysta de första 12,12 minuterna av varje match fram till och med den 12/12/2012.

Detta för att markera och illustrera dystopin om morgondagens stämningslösa fotboll.

Allra mest iögonfallande blev effekten på Hertha Berlins hemmamatch mot FC Köln häromdagen. Bilden gör det inte riktigt rättvisa, men hela Ostkurve var alltså klädd i svart för att verkligen visualisera begravningsstämningen.

Jag har inte tid att resonera kring allt det här i full och utvecklad detalj – måste skriva artiklar inför morgondagens Madrid-derby – men ville i alla fall nämna det nu när det nämnas bör.

***

Något mer? Javafan, inför mötet mellan Bayern München och Borussia Dortmund ifjol skrev jag en artikel om Toni Kroos, Mario Götze och den tyska talangutvecklingen.

Götze avgjorde sedan matchen.

Eftersom den låg bakom ett Plus-galler var det inte en människa som läste den – men eftersom relevansen fortfarande är densamma kan jag väl lika gärna hälla ut texten här för de potentiellt intresserade.

’Til next time.

***

Det kan gå fort när framtiden forsar förbi. Fråga det brasilianska fotbollslandslaget. I början av hösten var de i Stuttgart för att spela träningslandskamp mot Tyskland.

De ställdes mot ett gäng spolingar. Medelåldern i den tyska startelvan var 23,5 år, lägst genom tiderna.

En dryg timme i matchen bröt sig Toni Kroos fram från mittfältet. Tog fart, spelade vägg med en medspelare, satte en rak markpassning bakom den brasilianska backlinjen på ett tillslag. Mario Götze rusade in mellan Lúcio och Thiago Silva. Ett tillslag för att ta emot bollen, ett för att runda målvakten, ett för att skicka in bollen i nät.

Fem sekunder från stiltje till explosion, från mittplanslunk till mål. Både framspelaren och målskytten var födda på 1990-talet. De var det rekordunga tyska landslagets två yngsta spelare, men redan mogna för att dansa Stuttgart-samba med Brasilien.

•••

Toni Kroos är den sista store fotbollsspelaren från Östtyskland. Han föddes i Greifswald – högt uppe vid Östersjön, ända borta vid den polska gränsen – ett knappt år före den tyska återföreningen. Båda hans föräldrar var elitidrottare under den gamla regimen. Mamma Birgit vann de östtyska mästerskapen i badminton. Pappa Roland var brottare, men sadlade om till fotbollstränare efter att ha skadad handen.
– Allt var inte bra på DDR-tiden, men den systematiska träningen inom idrotten var föredömlig, menar fortfarande Ronald Kroos.

Muren föll, men familjen inrättade ett litet sportlaboratorium i hemmet. Tiger Woods hade sin golfpappa och systrarna Williams hade sin tennispappa – Toni Kroos hade sina fotbollsföräldrar. Han var inte en unge som tultade omkring och kickade planlöst på bollar under sina första levnadsår. Drog han iväg en hafsigt halvhjärtad spark blev han stoppad, instruerad i korrekt skotteknik, uppmanad att göra om och göra annorlunda. Familjenöjet var inte sällskapsspel eller skogsutflykter – det var två-mot-två-matcher i den lilla trädgården, komplett med hårda närkamper och strikta taktiska riktlinjer.
– Allt underordnades fotbollen. Den var vårt familjeprojekt, säger Roland Kroos.

I ett av de första reportagen som gjordes om Toni Kroos hälsade tyska Focus på hemma hos familjen. Roland hade svårt att koncentrera sig på intervjun, utan ägnade sig mest åt att trycka bort samtal på sin mobiltelefon.
– Arsenal. Igen.
Journalisten som skrev artikeln var lite förundrad. Toni Kroos var bara en talangfull tonåring. Blev han inte besviken när pappan avfärdade europeiska toppklubbar utan att diskutera saken med honom?
– Nej, vad skulle jag till Chelsea och göra? När flyttade de senast upp en ung spelare till sitt eget a-lag?

Vare sig Chelsea eller Arsenal ingick i Planen.

När Toni Kroos var 12 år gammal flyttade hela familjen till Rostock så att han skulle få utvecklas i en elitklubb. För att vara säker på att det skulle bli rätt såg hade Roland Kroos själv tagit sig in i Hansa Rostocks organisation, och sett till så att han skulle få träna sonens lag. När han fyllt 16 gick han till Bayern München, men enbart mot löfte om att få bli den första 17-åringen någonsin i klubbens a-trupp.

•••

Jämfört med Toni Kroos föddes Mario Götze på andra sidan av det stora ideologiska havet. När hans mamma Astrid blev gravid bodde familjen i USA. Pappa Jürgen är universitetsprofessor, och gästforskade på Yale i Connecticut. Familjens förhållande till idrott var avspänt amerikanskt. Skidutflykter på helgerna, vattensport på somrarna. Basket på garageuppfarten, baseball och amerikansk fotboll vid grillen i trädgården.
– Själv gillade jag tennis bäst, men bär vi flyttade tillbaka till Tyskland fanns det inga tennisbanor där vi bosatte oss. Där fanns bara ett par gröna fotbollsplaner, säger Jürgen Götze.

Med tiden slumpade det sig så att universitet i Dortmund erbjöd en professur, och det var först när Borussia Dortmund ville knyta till sig Mario Götze som han började engagera sig mer i fotbollen än i sina andra fritidssysslor. Själv säger han att han aldrig ens reflekterat över möjligheten att bli professionell fotbollsspelare innan han blev uttagen i pojklandslaget som 15-åring, 2007.
– Vi har aldrig någonsin försökt påverka honom i någon riktning, och jag tycker att det är där skönheten ligger. Mario har alltid kunnat se idrott som idrott, och njuta av lekfullheten i den. Att nivån han spelat på har blivit högre har bara inneburit att det roliga har blivit större, säger Jürgen Götze.

Den definierande punkten i Mario Götzes fotbollskarriär kom när han var 17. Han hade gjort Bundesliga-debut för Dortmund då – men fortfarande inte ens bestämt sig för om han skulle satsa på fotbollen eller studierna. Tillsammans med familjen kom han fram till en kompromiss som innebar att han gick klart sitt tredje gymnasieår, men hoppade över kompletteringsåret.
– Hade han inte tagit sin grundläggande examen hade jag varit väldigt starkt emot det, men nu vet jag att han kan få ett stipendium även om han misslyckas med fotbollen. Alternativet att gå på universitet finns fortfarande kvar.

Själv gav Mario Götze en intervju till Die Zeit, samma vecka som han gjorde det där landslagsmålet mot Brasilien. Han lät inte direkt som Wayne Rooney eller Leo Messi gjorde när de nyss fyllt 19.
– Ibland tänker jag fortfarande på att jag skulle vilja uppleva livet som student, snarare än som professionell fotbollsspelare. Jag skulle vilja lära känna universitetslivet, studenterna, professorerna… Och jag skulle vilja resa utomlands – som student, inte som spelare – för att vidga mina horisonter genom andra kulturer.

•••

Ikväll är det toppmöte i Bundesliga. Mesta mästarna Bayern München toppar tabellen, regerande mästarna Borussia Dortmund ligger tvåa. 21-årige Toni Kroos är kreatör på det röda mittfältet, 19-årige Mario Götze på det gula. De har helt olika bakgrund och är två av hela fotbollsvärldens mest utvecklade unga spelare – men det riktigt unika med dem är att de inte är unika.

Tyskland har dundrat förbi Frankrike, Holland och Spanien som Europas största talangfabrik. Förklaringen ligger drygt tio år tillbaka i tiden. I EM 2000 misslyckades Tyskland totalt, med ett illa åldrat landslag i stort sett helt utan ung talang. Genomgående förändringar krävdes, och genomgående förändringar blev det. Viktigaste åtgärden var att samtliga klubbar i de två högsta divisionerna förband sig att driva en egen ungdomsakademi enligt givna riktlinjer – annars blev det ingen elitlicens.
– Alla ropade ju inte hurra. Vi fick tvinga dem till lycka, säger Andreas Rettig, som är företrädare för ligaföreningen.

Förändringen har sannerligen inte varit gratis – sammanlagt har talangprojektet kostat mer än sex miljarder kronor – men effekten har blivit enorm. Räknar man bara den här säsongens trupper så har Bundesliga-klubbarna fått 275 spelare ur sina nystartade akademier. Tyskland har fått världens kanske allra mest spännande landslag.

Ändå är varken mängden eller spetsen det allra mest imponerande. Det är istället bredden, spännvidden. Idag är det verkligen rättvist att prata om fotbollen i Tyskland som en folksport. Talangerna kommer från alla bakgrunder, samhällsklasser och etniciteter. De kan heta Mario Götze och komma från en akademikerfamilj och de kan heta Toni Kroos och vara uppvuxna i fotbollslaboratoriet. De kan precis lika gärna heta Mesut Özil och ha invandrarbakgrund eller Manuel Neuer och vara ett barn av ståplatsläktaren.

I tisdags rullade det nya Tyskland sönder VM-tvåorna från Holland fullständigt, vann med 3-0 efter en uppvisning i tempostark, dynamisk nästagenerationsfotboll. Med inhopparna inräknat var 12 av spelarna yngre än 25. I 11 Freunde skrev krönikören med den sortens entusiasm som de här spelarna genererar.
– Tidigare såg omvärlden på vårt landslag som elva tanks som skoningslöst mullrade över motståndarna. Nu har vi slängt den identiteten i soptunnan och skapat en ny. Tyskland slog Holland genom att spela vacker fotboll. Det är som om Mike Tyson hade sänkt sin motståndare med lite varsam nackmassage.

/Erik Niva